Vackra brev ledde till tårta

– Breven tyder på att hon hade vilja, intresse och inlev­elseförmåga i min svärmors liv och känslor och därför ville jag ge henne uppskattning, berättar Karin Wangel i telefon från Umeå.

Det var i väntrummet hos tandläkaren som hon läste i Kommunalarbetaren om någon som fått en tårta. Då tänkte hon på Anna Zeba i Vellinge.

På demensboendet där Anna jobbar bodde Karins svärmor, som gick bort för en tid sedan.

Anna tar emot oss i limegrön arbetsklänning och rand­iga knästrumpor på Månstorps ängar i Västra Ingelstad, Vellinge. När hon fick veta om tårtan blev hon mycket rörd. Hon berättar om hur hon och Karin fick kontakt.

– Hon skrev vackra, underbara brev till min tant. Det var inga vanliga brev. Hon hade världens vackraste handstil och det var alltid med något montage som återkopplade till damens gamla liv.

När det kom ett brev visk­ade Anna till ”sin tant” att hon fått brev från Karin i Umeå som de skulle läsa efter maten. Ibland sjöng Anna brevet.

– Damen hade inget tal men hon talade till mig med sina ögon. Det var fina stunder. Och hon var med, det var hon, säger Anna och får tårar i ögonen.

Breven gjorde att Anna fick reda på mycket om damens liv. Anna startade så en brevväxling med Karin vid sidan av Karins ensidiga brevskriv­ande.

– Hon måste ju få någon respons på vart de här breven tar vägen. Jag berättade om mig själv och hur en dag med damen såg ut.

Karin berättar att hon blev imponerad av Annas engagemang och hennes sätt att ge omsorg.

– Min svärmor lever ju inte längre men det här handlar om inlevelseförmågan hos en undersköterska, hon verkar så härlig och sådan är hon säkert mot fler vårdtagare.

Vi tar med tårtan ut i köket och de gamla damerna, samt några herrar, får sätta sig till bords. Anna sätter sig bredvid Solveig, ger henne en kram och en puss på kinden.

– Man hade ju inte stannat i världens mest underbetalda jobb om det inte var för att man älskade sitt jobb och sina vårdtagare, säger Anna.