Det blev som jag och många med mig befarade. Ingenting. Det står fullständigt klart att ombudsmännen och förbundsstyrelsen inte agerar i bussförarnas intresse. De försöker inte ens få igenom några av alla de förbättringar av arbetsvillkoren vi är i stort behov av och som vi i åratal krävt att få in i kollektivavtalet.

Trots den gigantiska förarbrist som råder i hela landet, så var strejkvapnet inte ens medtaget i någon bakficka till förhandlingarna, det lämnades kvar på kontoret. ”Båda parter förordar…märket, då är det lätt att komma överens”, säger arbetsköparsidan, ”de gav oss allt det som LO-samordningen säger”, säger ombudsman Susanne Gällhagen. Varför ens göra sig besväret att sätta sig ner vid ett ”förhandlingsbord”? För att sluta det här kollektivavtalet hade det räckt med ett telefonsamtal.

Det är dags att sluta med bedrägeriet. Sluta uppmana oss att vi ska skriva motioner kopplat till det falska påståendet att det är medlemmarna som bestämmer vilka krav som ska drivas. Sluta anordna avtalskonferenser för att förleda medlemmarna att tro att det spelar någon roll vad de på konferenserna kommer fram till. Sluta sätt ihop maktlösa avtalsdelegationer som får agera mänsklig sköld för ombudsmännens och förbundsstyrelsens agerande.

När ni går med på avtal utan att ha drivit igenom någonting, sluta påstå att ”vi vann” (2013), ”avtalet är ett stort steg framåt” (nu), eller andra osanna uttalanden. Sluta påstå att ni ”driver” våra frågor i avtalsrörelsen, att ni ”kämpar” för oss vid förhandlingsbordet, att ni ”tar fajten”, när det i realiteten förhåller sig som så att ni inte har någon tanke alls på att ta verklig strid för oss.

Att ombudsmännen inte har drivit igenom någonting och att förbundsstyrelsen har skrivit på detta kollektivavtal är fruktansvärt upprörande. Att de i utbyte för detta ingenting dessutom låst in strejkvapnet genom att påtvinga oss en treårig fredsplikt är ingenting mindre än ett förräderi.

”Sluta påstå att ni ”driver” våra frågor i avtalsrörelsen”

På plats ett till tio till varför man ska tillhöra en fackförening, ligger att vi tillsammans är starkare gentemot arbetsköparen, att vi genom att vara förenade kan förbättra våra arbetsvillkor. På lokal nivå, men framförallt genom de centralt förhandlade kollektivavtalen. Först på plats elva kommer någon annan anledning till varför man ska vara med i facket. För denna fundamentala uppgift, att förhandla fram förbättringar i kollektivavtalen, så avlönar vi de centralt anställda ombudsmännen väl med vår medlemsavgift.

Anledningen till att vi har anställda ombudsmän och att de inte är förtroendevalda, är för att de inte ska befinna sig i någon beroendeställning gentemot arbetsköparsidan och att de därmed inte ska kunna utsättas för (personliga) påtryckningar eller repressalier när de förhandlar för oss.

Det är deras jobb att få till bra kollektivavtal för oss medlemmar, det är vi som är ombudsmännens (och förbundsstyrelsens) uppdragsgivare. Trots detta förhållande så har ombudsmännen i avtalsrörelse efter avtalsrörelse inom bussbranschen inte gjort det vi betalar dem för att göra. Hur länge kan man få behålla sitt jobb utan att utföra de arbetsuppgifter man avlönas för? Hur många ”misslyckade” avtalsrörelser tar det innan man får sparken?

Någonting har gått väldigt fel i vår fackförening. Medlemmarna borde ha ett självklart och starkt förtroende för att ombudsmännen och förbundsstyrelseledamöterna agerar i deras intresse. Det är trots allt det som är deras jobb/uppdrag. Jag betvivlar att det förtroendet existerar, åtminstone inte i bussbranschen. Vi som är förtroendevalda på golvet borde också ha ett grundmurat förtroende för att ombudsmän och förtroendevalda högre upp agerar i medlemmarnas intresse och att de också är där för att stötta och hjälpa oss i våra uppdrag.

Tyvärr är det inte så. Istället är det som om vi utkämpar en strid på två fronter; en mot arbetsköparen och en mot de i avdelningen och högre upp i förbundet. Så ska det inte vara. Inte heller ska det vara så att det efter varje nytt kollektivavtal som skrivs på, så är medlemmarna fly förbannade och oerhört besvikna över att de centralt ännu en gång struntat i att driva igenom några av våra krav.

I vår arbetsplatsklubb så anser en överväldigande majoritet att någonting måste göras. Inför förra kongressen så skrev vi därför två motioner som har med detta att göra och som vår avdelningsstyrelse som förväntat yrkade avslag på. En motion som krävde att bud om nytt kollektivavtal ska ut på omröstning bland de medlemmar som berörs och endast får skrivas på om en majoritet har röstat ja.

Den andra motionen var att förtroendevalda inte ska få vara det på heltid, utan måste jobba kvar minst 20 procent på sin arbetsplats. Att införa dessa två förändringar är ett par nödvändiga första steg för att få bort den mentala korruption som uppenbarligen råder i de övre lagren. Så att vi får ett fackförbund som också centralt tar strid för sina medlemmars arbetsvillkor.

Camilla Ingman,
Bussförare, skyddsombud och styrelseledamot i ArbetsplatsKlubb Umeå Trafik – AKUT.