Det finns en välbekant dramaturgi i relationen mellan myndigheterna, medierna och medborgarna när de sista behandlas orättvist av de första. Allt börjar när människor med makt kommer fram till ett beslut som påverkar medborgarna negativt. 

Jag är nästan beredd att pröjsa flera hundra spänn för att få vara en fluga på väggen och bevittna sådana sammankomster, se hur taktiseringen och spekulationen går fram och tillbaka. Jag kan föreställa mig att de ser sammanbitna ut när de klubbar beslutet, för de är inte onda människor, nej, nej, de måste bara uppfylla ett mål (i nio fall av tio handlar det om pengar). En sak måste de också känna: ett stort hopp om att allt ska gå bra ty de kan inte vara omedvetna om beslutets ologiska och orättvisa natur. 

Den nya praxisen är spikad och Anna får beslutet som gör henne besviken och förtvivlad. Kalle får samma svar, och efter några månader är de så många att medierna känner vittring på något skumt. Dramat fortsätter. Myndigheten håller först tyst, svarar sedan undvikande och när representanterna slutligen ställs mot väggen mumlar de allmänt om höga mänskliga värden som ansvar, rättvisa och omsorg. Trots den annalkande skandalen fortsätter man ändå att hoppas, man vill ju att stormen ska avta. Men det gör den inte! Människors liv är så pass påverkade av beslutet att de känner sig tvungna att vända sig till rättsliga instanser som … dömer ut myndigheten. 

Något liknande hände sist med Försäkringskassan. Myndigheten har hittills nekat barn med funktionsnedsättning assistans vid sondmatning med den taskiga motiveringen att matning med sked och matning via pegg i magen inte är samma sak. Nu har Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast att sondmatning är ett grundläggande behov och ska ge rätt till assistans. 

Genast efter domen kom Försäkringskassans undsättande argument: ”Det har varit ett otydligt rättsläge och man behöver få klarhet i vad som gäller…” Fast för Försäkringskassans del har det tydligen varit ganska tydligt rättsläge med tanke på att man, utan att tveka, nekat assistans i många år. 

Var säkra på att beslutsfattarna redan från början har förberett sig för det värsta scenariot (ur deras perspektiv, alltså) och med kniven mot strupen kläckt ur sig det räddande svaret. Allt är genomtänkt, inget personligt ansvar. Vem blir i slutändan, i exemplet ovan, skyldig till barnfamiljernas lidande? Försäkringskassans ”otydliga rättsläge”? Och tänk er, allt detta för ett måls skull.

 

PS: Allt prat om att rädda Svenska Akademien tycks gälla den sämre halvan som är kvar. Är det verkligen de som ska räddas?