Colourbox
Brandmän. Foto: Colourbox

Därför blir brandmän sällan utbrända

|Brandmän blir sällan utbrända, trots att de utsätts för stora påfrestningar i arbetet, visar en avhandling från Umeå universitet. En av orsakerna är den starka gemenskapen – och att de flesta är män.

Ann Jacobsson, som doktorerat vid institutionen för omvårdnad, har undersökt utmattningsdepression hos brandmän. Det visade sig inte vara särskilt vanligt alls. Bara en procent av brandmännen i undersökningen kände sig emotionellt utmattade och tre procent hade höga nivåer av stress. 

Som en jämförelse kan nämnas att när en motsvarande undersökning gjordes inom polisen blev siffrorna helt annorlunda. Närmare en tredjedel kände sig emotionellt utmattade.

Båda yrkesgrupperna har snarlik arbetssituation med snabba utryckningar där människors liv är i fara. Vad beror då skillnaden på?

Brandmännen i undersökningen beskriver en stark gemenskap. Arbetsstrukturen är given och de flesta är män – hela 96 procent.

Brandmännen beskriver också att de får möjlighet till återhämtning genom att det finns en balans mellan arbete på stationen och utryckning. De har också daglig fysisk träning.

En annan viktig faktor är att brandmän, till skillnad från poliser, oftast blir positivt bemötta. De betraktas som hjältar. 

– Jag tror att de andra blåljusorganisationerna kan lära från räddningstjänsten, framför allt kopplat till möjligheten för återhämtning efter akuta situationer och tydligheten i rollfördelning, men också utrymme för fysiskt träning, säger Ann Jacobsson, till tidningen Arbetarskydd.

 

Fotnot: Läs avhandlingen här.

Detta är en nyhetsartikel. Vid nyhetshändelser kan utvecklingen förändras efter att artikeln har publicerats.

Kommentarer

Intressant att låg utbrändhet beror på att det är mycket män, gemenskap, återhämtning och daglig fysisk träning. De 3 sista orsakerna vore ju lätt att ordna på vilken arbetsplats som helst, men varför gör man då inte det?
Bussförare är mest män, (14% kvinnor), man utsätts för mycket stress bakom ratten, man har liten påverkansmöjlighet på sitt jobb, man har med sina oregelbundna arbetstider få människor i sitt sociala nätverk, man har inga regleringstider, pauser eller raster där man verkligen kan koppla av och hinna hämta andan på, plus att de flesta lediga dagarna är enkelfridagar vilket gör återhämtningen minimal, och när man kommer hem så orkar man absolut inte med fysisk träning utan somnar snabbt framför TV:n?
Varför går då inte särskilt många bussförare in i väggen? Kanske av den enkla anledning att de är män och då söker man inte hjälp? Ja en riktig karl går inte till doktorn, utan får bäras dit på bår...

Skriv din kommentar

Kommentarer är tillåtna till 2018-06-29.
Din kommentar kan komma att publiceras som en insändare i KA:s papperstidning.