Fredrik Sandin Carlson
Anne-Christin Jonsson. Foto: Fredrik Sandin Carlson

”Det är ett väldigt utbrännande yrke”

|Hon är helt slut efter en arbetsdag, drömmer om jobbet på nätterna och har varit sjukskriven för stress flera gånger. Anne-Christin Jonsson är en av de barnskötare som delat med sig av sin berättelse om arbetsmiljön inom förskolan till Förskoleupproret.
– De dagar som jag känner att jag har gjort ett bra jobb är väldigt få, säger hon.

I måndags lämnade Förskoleupproret över drygt 1500 berättelser om den tuffa arbetsmiljön inom förskolan till bland annat Kommunals ordförande Tobias Baudin. Anne-Christin Jonsson i Nacka utanför Stockholm har jobbat som barnskötare i över 30 år och säger att arbetsmiljön har försämrats kraftigt under de här åren.

– När jag började inom den här branschen på 80-talet var det tolv barn på en avdelning, med fyra personal på heltid. I dag är det 18-20 barn på min avdelning, och 2-2,5 pedagoger under mesta delen av tiden. Dessutom ingår många kringuppgifter som möten, egen planering, hänga in kläder i torkskåp, hålla reda på vantar och dokumentera, vilket tar tid från barngruppen, säger Anne-Christin Jonsson.

Hon säger också att lokalerna inte är gjorda för så stora barngrupper.

Anne-Christine berättar att närminnet påverkas av stressen och otillräckligheten som hon känner av att inte alltid kunna ge barnen den individuella uppmärksamhet de förtjänar. Hon är helt slut efter jobbet och kan aldrig helt släppa det, utan drömmer till och med om jobbet på nätterna. Hon varit sjukskriven för stress flera gånger under sitt yrkesliv.

– Det är ett väldigt utbrännande yrke och jag har blivit väldigt bitter och fått dålig självkänsla för man bara sliter och sliter.

Som KA visat så följer många kommuner inte Skolverkets rekommendationer om barngruppernas storlek, och har heller inte som mål att göra det. Förskoleupproret kräver att det lagstiftas om barngruppernas storlek och Kommunal anser också att det är något som måste övervägas om kommunerna inte skärper sig. Anne-Christin Jonsson tycker också att det bör lagstiftas om barngruppernas storlek och att statusen för barnskötaryrket överlag måste höjas. Hon hoppas att Förskoleupproret ska kunna leda till förbättringar, men har samtidigt inte allt för stora förhoppningar.

– Jag har blivit cynisk för det här är inget nytt. Det har hållit på jag vet inte hur många år. Det här är ett kvinnodominerat yrke och vi får kämpa lika hårt för att få bättre arbetsvillkor som de som kämpade för kvinnlig rösträtt.

På Anne-Christins avdelning är barnen mellan tre och fem år. Hon vill inte jobba på småbarnsavdelning längre eftersom det är ännu tuffare. Men även de större barnen påverkas. 

– Det finns fler insatser man behöver göra för att ge de enskilda barnen det de behöver men det hinns inte med. Man sitter kanske inne på verktyg för hur man ska få ordning på det men man hinner inte.

Tror du att föräldrarna förstår det här? 

– Har de ingen anknytning till förskolan så tror jag inte riktigt de förstår, vilket jag har erfarit. De undrar var deras barns vante eller strumpa är, det är förståeligt men det är arton barns kläder vi ska hålla reda på. Det är en omöjlighet. Där tycker jag att det inte alltid finns så stor förståelse, och det blir också ett moment där man ska stå och förklara varför man inte kan hålla reda på allas vantar. 

Detta är en nyhetsartikel. Vid nyhetshändelser kan utvecklingen förändras efter att artikeln har publicerats.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2018-04-12 13:32