Egenmäktigt förfarande
Egenmäktigt förfarande

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

|Av Lena Andersson (Natur & Kultur)

Det här kommer att bli en klassiker. En klassiker av den sort som läses och älskas och får hundöron och citeras och analyseras och ställs mot egna och andras tillkortakommanden. Man skulle kunna kalla den för 2000-talets svar på ”Maken” (en klassisk förhållanderoman av Gun-Britt Sundström). För liksom ”Maken” är ”Egenmäktigt förfarande” inte en romantisk kärleksroman utan en krass roman om kärlek och makt som lär oss att hoppet är en parasit på människokroppen.

Ester Nilsson heter den ditintills förnuftiga huvudpersonen som möter konstnären Hugo Rask i samband med att hon ombeds hålla ett föredrag om honom. Något händer dem emellan. De träffas och pratar och pratar och äter middagar och har vid något tillfälle också sex.

Vad de har är de dock inte eniga om. Ester ser mannen i sitt liv. Hugo ser bekräftelse och tillfällig tillfredsställelse. Det uppstår helt enkelt en obalans. Eller som Lena Andersson beskriver det: ”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom. ”

Varje ord och mening Hugo yppar dissekeras och läggs på analysbädd. Allt kan tolkas till kärlek… Artighetsfraser omtolkas till förklädda kärleksförklaringar.

Den som tycker att detta låter jolmigt måste förstå att Ester är en sann antihjälte. Trots sin sanslösa passion slutar hon aldrig vara intellektuell och skärpt. Hon kan njuta av tankar på att Hugo är obetydlig och har stora svagheter som konstnär samtidigt som nästa tanke blir att han därför borde vara särdeles tacksam för att hon älskar honom.

Det är väldigt roligt. Ändå skriver Lena Andersson hela tiden med ett allvar. Här finns en moralisk aspekt om vilket ansvar man har till en annan människa man ändå väljer att ge sig i kast med. Lena Andersson har skrivit en intelligent roman om kärlek.

Och det är där jag ser likheter med ”Maken”: den moraliska aspekten, vilket ansvar man har för den andra i en relation och kanske framför allt en beskrivning av kärlek där alla romantiska filter tagits bort.

Betyg:
5

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2013-12-16 13:05