Tiden var sannerligen inte på Georg Elsers sida. Hans attentat mot Adolf Hitler i lindan av kriget, 1939, kom 13 minuter för sent. Han avrättades sedan i koncentrationslägret Dachau ett par veckor innan lägret befriades i april 1945.

Det här är mästerligt berättat.

Vi får följa bakgrunden under 30-talet, till att pacifisten och frihetsivraren Elser blev den som kunde skrivit om världshistorien med ett våldsamt sprängdåd där åtta människor dog och över 60 personer skadades.  

Parallellt pågår polisförhören efter attentatet där nazisterna förtvivlat försöker få Elser att erkänna att en kommunistisk konspiration ligger bakom hela saken. De tar till alla tänkbara medel, men tortyrscenerna skildras mestadels genom hans skrik och omgivningens ansiktsuttryck.

Det framgår inte om förhören fortsatte ända fram till 1945 men att han hölls vid liv så länge torde berott på att Hitler inte accepterade att en tysk medborgare, kunde ha tänkt dessa tankar helt själv, utan politiska påtryckningar.

Skådespeleriet är på topp från alla håll och kanter. Det och problematiseringen av själva dådet bidrar till att filmen är näst intill helgjuten.

Elsers skuld inför offrens anhöriga samt de höga nazisternas tvivel på om de verkligen gör rätt är känslor som nästan går att ta på.

Att moraliskt ifrågasätta om det var rätt att försöka döda Adolf Hitler, kan inte ha varit en helt lätt balansgång, för filmmakarna.

En av nyckelscenerna, kommer i slutet, när en av officerarna som höll i förhören från 1939 fem och ett halvt år senare själv anklagas och avrättas för att hjälpt till vid det mest omfattande och kända attentatsförsöket mot Hitler den 20 juli 1944.

Det enda som stör lite är den bitvis stora fokuseringen på Georg Elsers kärleksliv, som i och för sig verkar ha varit spännande.

Det viktigaste och mest skrämmande med filmen är parallellerna till dagens Europa, där främlingsfientliga partier åter igen röstas in i parlamenten. Och hur snabbt stämningar förändrades i Tyskland, i början av 30-talet och hur fort de nazistiska idéerna fick fotfäste när de väl fått makten.