Utanförskap. Det är nog det moderata ordet för vad Evin Ahmads debutroman handlar om. Jaget, som inte har något namn i boken men som många recensenter har jämfört med Ahmad själv, är uppvuxen i en arbetarfamilj. Kommunalaryrken, pappa är skolvaktmästare, mamma skolmåltidsbiträde.

Klassresa. Det är nog det ord jag skulle välja för att beskriva romanen. Jaget har talang och med stenhårt arbete kommer hon, liksom för övrigt Evin Ahmad själv, in på Scenskolan i Stockholm. Och nu är hon helt plötsligt främling överallt. André, bästa kompisen, hånar henne för att hon blivit konstnär. Och klasskamraterna, ”konstfolket”, på skådespelarutbildningen har märkeskläder, fjällrävenryggsäckar och kan helt enkelt inte förstå hur det är att växa upp i en förort. För dem är det naturligt att cykla inne i stan. Jaget har aldrig cyklat inne i stan.

Det här är närmast en oumbärlig bok för den som vill förstå Sverige i dag. För det specifika: om berättarjagets kamp, om att ha en fot i orten och en fot i eliten. Om att inte veta vilken av de två fötterna man ska stödja sig på. Och om det allmänna: om skillnader, om segregation. Inte om etnicitet så mycket som om klass, även om det i vårt land i dag ofta är svårt att skilja på.

Som Evin Ahmad skriver när jaget just har examinerats från Scenskolan och är ute på stan och firar på Spy Bar, och samtidigt aldrig har långt till sin bakgrund, till tunnelbanan hem:

”Jag är rätt säker på att det blir en haramkorv på Seven-Eleven innan blåa linjens hästar rider mig tillbaka mot slutstation.”

Titeln är naturligtvis provocerande, men jaget tänker att det där slottet av pengar ska skydda alla dem hon älskar, skydda dem från fattigdomen. Det är mer än förståeligt.

Avslutningsvis måste jag säga något om språket. Det är längesedan jag läste en debutbok med ett så direkt, klart och öppet tilltal. Det är lättläst och djupt tänkvärt på samma gång.

Se en kortfilm utifrån boken:

www.fjardescenen.folkteatern.se