Jenny Wrangborg.
Jenny Wrangborg.

Engagemanget kostade mig jobbet

|Att flytta till andra ­sidan ­jorden var en dålig strategi för att få ett ­bättre­ ­arbetsliv, skriver Jenny Wrangborg.

Vancouvers sommar regnade mot restaurang­kökets fönster. Personal-ölens dimma från kvällen före rann nu som kallsvett längs ryggraden där jag stod och försökte pressa mig igenom bakfyllan vid stekbordet. Inuti ringde svenskans vokaler men i kökets korta stavelser spelade det ingen roll.

Vem jag var där hemma i Göteborg brydde sig ingen om, här var jag den blonda svenska tjejen som sträckte sig mot beställningarna och på kökets alla språk svor sig närmare utstämpling.

Ett par månader tidigare hade chefen hemma på restaurangen i Sverige kallat in mig till kontoret och sagt att det inte fanns något jobb för mig längre, jag ”var negativ och spred dålig stämning”. Ja, alltså att mitt fackliga engagemang inte hade uppskatt­ats.

I förtvivlan över att plötsligt ha förlorat både inkomst och arbetskamrater använde jag mina sista sparpengar till att boka en flygbiljett till Kanada. Min kropp var full av besvikelse och jag tänkte att jag behövde komma bort från allt. Bort från dåliga chefer och obetald övertidsersättning, bort från arbetslösheten och cv-skrivandet. Bort från allt det där och bort från det fackliga engagemanget som kostat mig mitt jobb.

Det finns en speciell sorts frihet i att inte ha någon runt sig som känner en. Jag fick en chans att börja om, bli någon annan. Helt plötsligt kunde jag vända bort blicken när chefen gav min arbetskamrat en ­utskällning, hålla käften om alla obetalda timmar och tänka att ryggens knivar var något jag själv förtjän­at. Jag kunde vara vem som och därför ingen alls.

Det var skönt att bara få vara ”the blond Swedish girl”, skönt att känna att de enda förväntningarna jag behövde förhålla mig till var mina egna. Men vad spelade det för roll. Det visade sig nämligen vara helt omöjligt att fly från det som jagade mig: dåliga löner, farlig arbetsmiljö och underordning.

Även i ­Kanada­ bjöd restaurangerna på pennalistiska chefer och osäkra anställningar. Även där kryddades arbetsdagarna med utnötning av axlar och leder. Även där innehöll menyn bakom svängdörrarna lika stort behov av förändring som hemma i Sverige.

Att flytta till andra sidan jorden och vända bort blicken var en dålig strategi för att få ett ­bättre­ ­arbetsliv. För det finns även en speciell sorts ­ensamhet i att vara ingen alls. Vill vi något annat än att fortsätta vakna upp till arbetsdagar som tar ­sönder oss funkar det inte att fly, då behöver vi ­styrkan i varandra, även om det ibland kostar att vara fackligt aktiv.

PS: Missa inte Erika Peterssons roliga seriebok ”Drottningen i kassan” om hur det är jobba med serviceyrken!

Detta är en krönika. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2018-03-07 10:58