Linda Västrik, regissör.
Linda Västrik, regissör.

Ett andligt möte i djungeln

|Fågelsång i fjärran, en insekt som knarrar och kvistar som bryts. Och en oändlig, mättat grön och tät skog.
Linda Västriks film om det jämställda, utrotningshotade akkafolket i Kongo-Brazzavilles regnskog omfamnar betraktaren.

– Vi har ju förenklat för att folk ska förstå. Jag är förvånad över att så pass många tycks ha fått en andlig kontakt med filmen, säger Linda Västrik.
  Vi träffas under filmfestivalen i Göteborg. Den här kvällen ska priset för bästa nordiska dokumentärfilm delas ut. Hennes film, De dansande andarnas skog, är nominerad.
  Allt började med ett musikstycke hon hörde för 12 år sen.
  – Det var en lugn vaggvisa. Och jag kände mig så trygg när jag hörde den. Så jag bestämde mig i affekt att mitt kommande arbete skulle handla om de här människorna.

Filmen handlar om akka-folket, en av de folkgrupper som brukar kallas pygméer, som levt i skogen i generationer men helt saknar status. De är slavar.
  Varje akka har en ”ägare” i en av byarna, som slår dem, kallar på dem, tvingar dem att fiska, tvingar dem att arbeta. Systemet med slaveri är helt accepterat.
  – Det är urgamla strukturer. Presidenten i landet äger själv pygméer, säger Linda Västrik.
  Som om det inte var nog har internationella skogsbolag köpt rätten att avverka skogen. När avverkningen kommer i gång är det mer eller mindre ajöss med den gamla ursprungsbefolkningen.
  – Den stora merparten kommer dö av sjukdomar som de inte har motståndskraft emot.
  Trots detta svårsmälta scenario är det inga lidande människor Linda Västrik visar.
  – Jag ville absolut inte göra en offerberättelse.
  Hon lyfter i stället fram kraften hos människorna, och hur välutvecklad jämställdheten är hos akkafolket. En stor del ägnas åt deras två olika skapelseberättelser, en för kvinnorna och en för männen. Och dessa två berättelser debatteras ständigt.
  – De har löst sin jämställdhet med ett ständigt pågående könskrig, ett krig som ingen får vinna.

De dansande andarnas skog.Akka-kvinnan Akkaya är en av huvudpersonerna i Linda Västriks film De dansande andarnas skog.
Foto: Linda Västrik

Tre av de fyra svenska bidragen till dokumentärfilmstävlingen har gjorts av kvinnor.
  Enligt Linda Västrik är det krasst ekonomiska motiv som ligger bakom det.
  – I och med att det är svårare att finansiera dokumentärfilm så är inte männen lika intresserade. Pengarna finns i spelfilm.
  Själv har hon riskerat hälsa och ekonomi för att kunna färdigställa ”De dansande andarnas skog”. Under sju år har filmarbetet pågått. Då har hon varit på plats och filmat tre gånger á fyra månader. Hon har använt gammal teknik och filmat med 16-millimetersfilm. Utrustningen, som hon och teamet och lokalt anställda bar genom skogen, vägde cirka två ton.
  – Den digitala tekniken var så dålig när jag började och den skulle inte klara den höga luftfuktigheten i regnskogen.

Att folket håller på att dö ut sker utan debatt eller protester. 
Det är skogsbolagen som ska hållas ansvariga, anser Linda Västrik, och är starkt kritisk till deras verksamhet. Samtidigt har bolagen varit till hjälp under filmandet. Med sina resurser har de fungerat som säkerhetsbuffert för Linda om hon snabbt skulle behöva komma därifrån.
  Och just nu står hennes enda hopp för att akka-folket själva ska få se filmen, till just skogsbolagen, som eventuellt kommer att arrangera filmvisningar.
  I Göteborg applåderar publiken länge efter filmen. Många är tagna, förundrade och frustrerade.
  Något pris blev det inte. Till bästa nordiska dokumentärfilm utsågs i stället finsk-svenska ”Ingen riktig finne”, gjord av mannen Mika Ronkainen.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2013-03-08 10:45