Ewa tvingades jobba gratis.

– Ägaren sa att Järfälla kommun är dålig och inte kan betala för det, så därför kan hon heller inte göra det, berättar Ewa.
33-åriga Ewa började som timvikarie på ett mindre hemtjänstföretag i   Järfälla kommun utanför Stockholm 2010. Hon trivdes med de äldre och tycker att det är ett bra jobb. Men i slutet av förra året sade hon upp sig. Då hade hon i över två år skänkt bort en massa timmar till sin arbetsgivare.
  – Titta, här står det att jag har haft 120 minuters lunch, här 180… Men jag har inte tagit någon rast, säger Ewa och pekar på tidrapporterna.

Vi träffas hemma hos Ewa i en förort utanför Stockholm. Hon har plockat fram två tjocka mappar med tidrapporteringar, lönespecifikationer och röriga scheman. Kommunal har bett henne att försöka räkna ut hur mycket hon har jobbat gratis innan de eventuellt kan driva hennes fall.
  Den obetalda restiden var inte schemalagd, utan i de flesta fall har ingen restid alls satts ut. Exempel: Ett kundbesök ska vara avslutat 07.30 och nästa börjar 07.30.
  Så fortsätter det hela dagar – ibland kan fem minuter eller till och med 30 vara utsatt, men det är undantag. I ett fall ska till och med en insats påbörjas en halvtimme innan den förra har avslutats.

Trots att det har gått åt tid för att ta sig mellan kunderna så har Ewa inte fått betalt för all restid. På tidrapporteringarna ser det ut som att hon har haft väldigt långa lunchpauser. Lunch i 180, 270 eller till och med 330 minuter. Men det som har skrivits upp som obetald lunch är i själva verket restid mellan kunderna. Ofta har Ewa inte kunnat ta någon lunch alls.
  Hon har fått jobba över gratis eftersom hon har halkat efter i schemat. För att minimera gratisjobbandet har hon tvingats korta ner tiden hos de gamla.
  – När elektronisk tidsmätning infördes i oktober blev vi tvungna att stanna hos kunden hela tiden och då blev det ännu mer tid som jag inte fick betalt för. Det blev katastrof, säger Ewa.

Enligt henne är det likadant för alla timanställda som jobbar i företaget i Järfälla. Och Hugo Klappenbach, förhandlare på Kommunal i Järfälla, berättar att han har drivit ett likadant ärende i Järfälla. Han lyckades få företaget att betala ut i alla fall en del av den förlorade lönen.
  – Men det är ett ständigt problem och våra medlemmar hamnar i kläm mellan arbetsgivaren som hävdar att de inte får nog med ersättning som täcker både arbetsinsatsen och tiden mellan kunderna, och kommunen som hävdar att ersättningen täcker även gångtiden, säger Hugo Klappenbach.

Ibland fick Ewa hoppa in och jobba i grannkommunen. Där fick hon betalt hela tiden från det att hon kom till jobbet.
  Hon förstår inte hur det kan vara olika villkor i olika kommuner och tycker att de borde vara bättre på att kontrollera de privata företagen. 
  När hon skulle sluta på hemtjänstföretaget försökte hon övertala flera av kollegerna att de skulle gå till facket och tillsammans driva frågan om gratisjobbandet. Men de vågade inte.

Fotnot: Ewa heter egentligen något annat.

Ewas schema i hemtjänsten.
Grafik: Elin Steen

Regeringen varnade för dumpning

• Lagen om valfrihetssystem, LOV, infördes 2009 och innebär att medborgaren får välja fritt mellan de leverantörer av välfärdstjänster som kommunen har godkänt. Det är än så länge frivilligt för kommunerna att införa LOV. Hemtjänst är vanligast. 143 kommuner har infört LOV.
• Ersättningen bestäms av varje kommun och är lika för kommunal och privat hemtjänst.
Redan innan LOV infördes hade flera kommuner kundvalssystem inom ramen för Lagen om offentlig upphandling, däribland Danderyd, Täby, Stockholm, Järfälla, Sollentuna och Upplands Väsby.
• I regeringens proposition till LOV står det uttryckligen att om kommunens hemtjänst trots effektiviseringar inte klarar sig på samma ersättningsnivå som privata aktörer, kan det tyda på att ersättningen är för låg:
”En låg ersättningsnivå riskerar även att de externa leverantörerna i högre utsträckning är ovilliga att t.ex. teckna kollektivavtal eller i övrigt följa arbetsmarknadens villkor. Även om ett valfrihetssystem gynnar /.../ omsorgsbranschen får detta inte leda till att arbetsvillkoren för de anställda försämras.”