Ett mjukt höstgrått ljus faller in genom köksfönstret och en av hundarna sover i en fåtölj. Stina Johnsons ritbord står invid köksdörren i lägenheten inte långt från Folkets Park.
För Stina Johnson var serietecknandet inte någon barndoms­dröm. Hon hade jobbat som illustratör i flera år, när hon fick för sig att hon skulle rita serier. För att se om hon kunde, som hon säger.

Guttasnejken serie
Serier behöver inte ha rutor. Stina Johnsons ”Guttasnejk­en” påminner om en bilderbok.

– Kunde jag få de två sakerna att funka ihop så skulle det vara den bästa terapi man kan få, säger Stina Johnson.
Hennes första längre serie kom ut i höst, en personlig berättelse om åren då hon bodde i en gammal kollektivhusvilla utanför Stockholm.
Boken heter ”Guttasnejken” och ges ut av Kolik förlag, i en bokserie som de kallar för ”grafiska novelletter”. Det är en serie korta berättelser som ska ge serietecknare möjlighet att utveckla sig och prova nya format. Guttasnejken har inte heller det klassiska serieformatet med rutor.
– Jag har inte det där ruttänket, jag gör mer randigt än rutigt. Och jag är inte rädd att låta bild­er ta stor plats.
Egentligen gillar hon rutor, för de är ett starkt vapen. Man kan lägga helt slumpmässiga bilder i tre rutor, och ögat kommer att söka efter ett sammanhang mellan bilderna. Det ger serier ett försprång framför andra konstformer, som inte på samma sätt får betraktaren att kämpa för att förstå.

Uno seriefigur
Arbetskamraten Uno i Lars Krantz serie ”Dödvatten” är full av spökhistorier. Han finns på riktigt.

Lars Krantz står inne på ett museum och hänger upp sitt bidrag till en serieutställning. Det är en mask med tomma ögon och två ålar som kommer ut ur munnen.
Masken är inspirerad av berättelsen om Snål-Svea, som tjuvvittjade ortsbefolkningens fisk­nät och som straff blev dödad, slängd i sjön och uppäten av ålarna. Berättelsen finns i Lars Krantz seriealbum Dödvatten, en riktig skräckhistoria som kom ut i somras. Där har han lagt till en egen spökhistoria: Snål-Svea går igen och hennes förbannelse drabbar kyrkogårdsvaktmäst­aren Lars.
– Jag har alltid gillat att arbeta med skräck. Många skräckserier är inte särskilt otäcka. Jag vill gärna göra dem lite otäckare, säger Lars Krantz.
Detaljerna är viktiga, berättar han. Som svettdroppar och blod­sprängda ögon. Och så det som kallas för ”page-turning-effekt” – att man placerar de läskiga bilderna så att man ser dem direkt när man vänder blad.
Lars Krantz berättar varför han blev serietecknare:
– Det var min första kontakt med kultur. Jag kommer ju från arbetarklassen, vi gick aldrig på konstutställningar utan jag läste min pappas och mina farbröders serier. Jag läste väldigt lite utan jag tittade på bilderna.
Som vuxen har han gått konstskola och gjort oljemålningar. Men serier var en gammal barndomsdröm.
– Nu vill jag hålla på med serier. Det är så roligt att kunna berätta egna historier, säger Lars Krantz.

Sara Hans­son är bortrest när jag är i Malmö, så henne intervjuar jag senare per telefon. Vinden viner i mobilen, några ord här och där blåser bort helt.
Saras serier är uttalat samhälls­kritiska, ofta ur feministisk synvinkel. Hon är med i ett serie­­tecknarkollektiv som heter Dotter­bolaget. Det är en grupp kvinnor som stöttar varandra och ger bort jobb till varandra om de själva har mycket att göra.
– Jag har två ganska tydliga spår. Det ena är kort, tramsigt och roligt. När jag berättar längre blir det ofta en allvarligare ton, berättar Sara Hansson.
Hon har också gett ut en ”grafisk novellett” i höst. Den heter ”Den hemliga kroppen”.
– Den handlar om att tvingas inse att man har eller faktiskt är en kropp. Att det kan vara ganska jobbigt, speciellt om man är tjej. Jag har inte skrivit allmän­giltigt som att det gäller alla tjejer, men min gissning är att ganska många kan känna igen sig. Om man läser den som feministisk, så blir jag ju glad, säger Sara Hansson.

Malmö - seriernas stad

Serieskolan i Malmö har utbildat serietecknare i snart tio år.
Många av dem fortsätter att verka i staden efter utbildningen, en del i gemensamma ateljéer och tecknarkollektiv.
Flera små serieförlag har bildats, som Doob och Kolik. Barnseriejätten Egmont Kärnan finns i Malmö sedan länge. Här ligger också Serie­främjandet, riksförbundet för serieintresserade.

LÄS MER

Lars Krantz blogg:
hardkoktaserier.blogspot.com
Stina Johnsons blogg:
stinajohnson.blogspot.com
Sara Hanssons blogg:
hejasara.blogspot.com
En svensk serietidning på nätet:
www.babian.se