Friden

Den här historien utspelar sig på ett litet ålderdomshem i Sundbyberg, alldeles i närheten av Lötsjön om ni vet vad den ligger. Om ni inte gör det så spelar det egentligen inte roll för vår historia för majoriteten av de som vårdades på ålderdomshemmet var så gamla och skröpliga och i sådant pass dåligt skick att de ändå inte orkade gå ned till sjön och mata fåglarna eller sitta på någon bänk och stirra ut i intet sådär som äldre människor brukar tycka det är så fint att göra.
  Jag hade varit arbetslös en längre tid och levde väl ett ganska trist och grått förortsliv mellan arbetsförmedlingen, soc och kanske då och då gick jag upp till bolaget och köpte någon billig pava rötjut som jag pimplade i mig i dunklet hemma i lägenheten även fast jag kanske inte egentligen borde göra det då jag hade ett missbruk i botten.
  Men ingen är väl perfekt?
  Så kunde det vara, det var viktigt att komma upp på hästen igen, ”spotta i nävarna” och ”inte ge upp” och ”tänka positivt” som någon ”Arbetslivscoach” hade sagt till mig på någon ”training” som vi hade haft på arbetsförmedlingen.
  Jag måste lägga korten på bordet och säga som det är att fram till inte så länge sedan hade det inte gått så där värst bra för mig med att leva upp till de där idealen som de verkade ha där. Hur fina de än kunde låta. Om jag skall vara ärlig så måste jag erkänna att jag vet inte ens om jag tyckte det lät så bra – hur kan något som inte ens låter lite bra någonsin bli det?

Det var lättare sagt än gjort att ”göra comeback” skulle det ju visa sig.
Men då så uppenbarade sig en chans för mig och det var genom ännu en intervju som jag gick på med en fast och lite vemodig övertygelse om att jag ändå inte skulle få arbetet som erbjöds, så man kände sig kanske lite likgiltig – jag vet inte!
  Kanske var det en smula poänglöst att till och med gå dit när allt kom omkring och om man tänkte logiskt, men jag var ju tvungen för att inte få problem med försörjningsstödet och allt det där – ni vet hur det kan vara ibland!
  Det är inte så glamoröst, jag vet, men det är så mitt liv är – vad skall jag göra åt saken?
   På sätt och vis så ville jag rent av inte ens ha  jobbet heller. Ärligt talat. Det kanske låter lite konstigt? Lite fräckt rent av?  
  Ok, men då skall jag säga er att: kanske kan det vara för att det som är främmande skrämmer mera än det som man redan är bekant med och jag var trots allt redan bekant med mitt avslagna, ljumna medelmåttiga liv och att byta det mot något, vad som helst, som kanske skulle vara värre – ur askan i elden? – var jag inte, som ni kanske kan förstå, särskilt  exalterad över.
  Även fast morsan och farsan, när jag träffade dem även fast det var sällan, så sade de: ”Kom igen grabben! Du kan!”
  Jag säger inte ”tyvärr sällan” för jag tycker inte det var ”tyvärr sällan”. Det låter kanske kallt och tragiskt, men det fanns liksom ett avstånd imellan oss, en tomhet. Jag måste vara ärlig med er – jag skall inte lägga blommor där det inte skall finnas några – vår relation är liksom kylig, det känns som om vi i grund och botten inte bryr oss om varandra så mycket. Det låter kanske konstigt? Men så känns det, jag hoppas jag har fel.
Vi kändes så olika, jag och dem.
  Det kändes som om det hade varit enklare för dem, som om det hade funnits saker att vara passionerad över när de var unga. För vår generation känns det som om det bara finns snabbmat och tv-spel och dubbla fönster och bra element så man inte fryser när man sitter och klickar sig fram på nätet och läser lite granna om allting och alla. 
  Det känns ibland som om vår generation liksom är någon sorts metaforisk motsatts till skotten i Ådalen.
  För de känner jag faktiskt till, jag kommer ihåg dem från skolan. Jag tyckte det verkade så romantiskt det där, att gå i demonstrationståg och poliser och militärer och kampen för någonting; ”Den mätta dagen är aldrig störst”, skrev väl Karin Boye. Det kommer jag också ihåg. Jag är inte lika korkad som jag verkar, bara att jag är lite menlös – det är nog mitt egentliga problem. 
  Men jag önskar kanske ibland att det hade funnits mera, ibland känns det som vi, ur det som man kan kalla arbetarklassen, föräldrar som knegar och inte har några böcker i sina hyllor, alltid är främlingar i det kulturella rummet.
  Jag känner det lika tydligt som en kall hand längs ryggen när jag ibland sitter i publiken och blygt ser på teatern, känner den liksom i mitt bröst, på amatörteatern Stures föreställningar där i Sumpan.
  Det känns som jag knyter näven extra hårt i fickan när jag tänker på att gå upp där, på att vara med. Jag knyter den hårt så att den vitnar därinne i jackan där ingen kan se den medan jag betraktar ett spektakel som är, men som inte borde vara, borgerligt.
  Vi dör i den klass som vi föds i. Låt dem inte berätta några storys om att det inte är så. Så är det. Äpplet faller aldrig långt från träden.
  Jag tycker om att läsa på nätet om den där tiden, om Ådalen och frammåt, det är liksom som på film. Det känns inte som Sverige, det känns som ett mer spännande land. Mer glödande, passionerat …
  Min dag är mätt. Inte mätt som efter en festmåltid på ett bröllop med lyckans fläckar på den vita skjortan – nej, det är mer som om jag vore  mätt som efter ett frosseri i ensamhet på en tomm KFC-restuarang i centrala delarna av någon främmande, skrämmande stad.
  I alla fall, tillbaka till den där intervjun.

Jag fick ett papper där det stod vart jag skulle gå och vad det handlade om. Lite information om tjänsten; lön, arbetsuppgifter och sådant.
  Jag brydde mig inte ens om att läsa hela pappret utan tittade bara på adressen och tänkte; ”Det är väl bara att gå dit och försöka vara trevlig då!”
  Det var en adress i sumpan, jag bodde i Hallonbergen – så det var i alla fall rätt nära. Jag gick dit och på vägen så gick jag förbi Lötsjön. Där i vattnet flöt näckrosorna omkring hjälplöst och blev smutsiga i det grumliga, kalla vattnet.
  ”Har du någon erfarenhet?”
  Den här kunde jag.
  ”Nej, men jag är villig att lära mig!”
  Vi satt på ett litet kontor där på ålderdomshemmet ”Friden” och en bastant dam i 50-årsåldern med en kropp som en bowlingkägla, dubbelhaka, sträv röst men sympatiska ögon, såg på mig granskande medan jag gjorde mitt bästa för att inte gäspa. Det hade jag gjort en gång på AMS när jag blev ”Coachad” och det fick jag lära mig att det var inte något bra.
  ”Kom med!”, damen reste sig upp och den stora kroppen vinglade ut genom dörren.
  Vi gick i en korridor och förbi rum där människor … nej, spillror av människor, låg i ensamma sängar. Här och där stod någon tv på men det var nästan aldrig någon som tittade på den, blickarna vad klistrade vid fönstret där en solig dag började ta form och sken och gnistrade som tusentals iskristaller. Det var sorgligt, tyckte jag. Ibland kunde jag också känna mig sådär; liksom övergiven, ensam och sorgsen.
  ”Har du haft någon anhörig på en sådan här plats någon gång?”, frågade bowlingkägglekvinnan.
  ”Ja, min farmor”, svarade jag.
  ”Har hon gått bort?”
  ”Ja …”
  ”Brukade du komma och hälsa på henne?”, frågade hon och såg på mig och vi stannade vid en brits som stod i en korridor som om det vore dess plats.
  ”Nej … Det var så att … ”, började jag.
  ”Du behöver inte förklara dig. Det är många här som är som din farmor var. De får sällan besök, och när de får det så är det nästan som om de som kommer är på museum och tittar på någon gammal relik … Det är rätt sorgligt om jag skall vara ärlig med dig! Vet inte folk att de flesta av oss kommer sluta våra dagar så här? Att de flesta av oss kommer att bli gamla och sjuka och behöva någon som ser efter oss hela tiden och bara som att torka oss efter att vi har varit på toaletten?”
  ”Är de döende?”, frågade jag plötsligt liksom impulsivt och jag ångrade genast att jag hade gjort det.
  Men det var lugnt, bowlingkäglan, som verkade vara en schysst typ, tittade på mig förstoende och sade: ”Inte alla! Men de flesta är väldigt sjuka. Alla skall vi ju dö någon gång? Eller hur?”

Jag fick jobbet!
  Jag blev lika förvånad som ”coachen” på  AMS och soctanterna. De verkade nästan lite ledsna över att de inte skulle få träffa mig lika ofta längre.
  Men jag var rätt glad. Inte för att jag brydde mig så mycket om jobbet, men det skulle bli kul att få lite omväxling.
  Hej då, sade jag till dem.
  Hej, sade jag till … Torka bajs!
  Ja usch, det var mycket som jag inte var van vid. Slem, bajs, blod, urin, skrik, hosta, spya, stank.
  ”Det är många som inte fixar det här!”, sade bowlingkägglan redan första dagen.
  Men av någon anledning så fortsatte jag, jag liksom ”spottade i nävarna” sådär som de sade att jag skulle göra och körde på och det gick rent av rätt bra, hej!
  Det här kommer kanske låta sjukt, men det var rätt kul. Jag tyckte det kändes bra, givande på något sätt och jag kom aldrig försent till jobbet. Ibland kom jag till och med in lite tidigare.
  Jag var lycklig, tror jag. Vem kunde tro det? Att man kunde vara lycklig medan man tvättar bort slem och spya och avföring?

Ibland dock, så blir jag jävlig låg av att vara här. Det är när jag är själv på avdelningen för bowlingkäglan eller för att Esperanza, som är chilenska och pratar väldigt lite svenska, har rast.
  Då så hör jag ibland ur någon ensam gamling ligger och gråter ensam i sängen.
Ibland ropar de till och med namn, någon son eller dotter eller något barnbarn eller bror eller syster, som aldrig kommer och besöker dem.
För det är en annan grej. Det är väldigt sällan de får besök, precis som bowlingkäglan hade sagt första dagen.
  Då och då kommer de. De anhöriga alltså. De verkar distraherade, de famlar och fumlar och flackar med blicken och tittar på sina smartphones och de skickar mail och sms:ar och har en massa saker för sig.
  Jag känner lite avsmak inför det, men det är väl så i samhället att oavsett hur vidrigt någonting är så blir det nästan alltid mer eller mindre allmänt accepterat om de flesta ägnar sig åt det.
  En gammal tant, som hette Ingrid, var alltid så ledsen. Hon låg och grät och snyftade ett namn; ”Erik … Erik … Erik … Var är du mitt lilla hjärta?”
  Jag tänkte: Vem är det som hon ligger och snyftar efter? Någon som kanske döden slitit ifrån henne för så länge sedan?
  Men en dag fick hon besök, en ung man i snygg svart kostym. Stilig ung man, businessmannaaktig. Han kom väldigt sällan. Jag trodde det var hennes son.
  Jag lade märke till att det fanns en bild på honom på nattduksbordet där han stod med en vacker röd halsduk och han log mot bakgrunden av bruna höstlöv.
”Erik … Erik …”, hostade hon fram.
  Stackare! Varför kommer han inte hit oftare? Herregud!

”Jag tror inte Ingrid mår särskilt bra… Jag vet inte, borde hon inte vara på sjukhus?”, frågade jag käglan i fikarummet.
  ”Nej. Hon mår inge bra alls! Det finns dock inte så mycket att göra för henne. Det är bättre att hon blir kvar här och får vara ifred. Hon har inte många veckor kvar stackarn”, svarade hon medan hon hällde upp svart kaffe i två stora röda koppar.
  ”Vadå? Kommer hon dö?”, frågade jag förskräckt och hällde socker i kaffet och rörde om.
  ”Ja”, svarade käglan allvarligt.
  ”Men, den där snubben – jag tror det är hennes son – vet inte om det! Han den där med kostymen!”, sade jag ängsligt.
  ”Jooo … Han vet om det lika väl som du och jag …”, säger Käglan tankfullt.
  ”Men varför kommer han inte oftare då rå? Om det är så lite tid kvar för hans mamma i livet?”
  ”Det där har jag slutat fråga mig för länge sedan redan …”, svarade Käglan och tittade ut genom fönstret där en fågel som hade suttit på en gren flög iväg upp mot den ljusblå himlen och in i dagen som exploderade i en ovanligt vackert gnistrande höstdag med brunt och rött och gult och grönt och öppnade sig för fågeln som flög i frihet och såg ned på staden och träden och sjön där långt under den.
  Jag kom på mig själv med att sucka uppgivct.
  ”Erik … Erik …”, hörde jag hur hon jämrade sig när jag gick i korridoren.

När jag kom hem till lägenheten den dagen så var jag helt slut. Ni kanske inte tror det men det är tungt att lyfta gamlingar!
  I alla fall; jag sjönk ned på soffan och liksom bara stirrade ut i intet som om ingenting. Jag lade plötsligt märke till en sak av en slump. Det visar sig att i min hall hänger en röd halsduk som är jättelik den som Erik hade på sig på det där fotot med höstlöven. Jag hade fått den av min mor en gång i födelsedagspresent, men jag hade aldrig ens haft den på mig en gång.
  Nästan morgon när jag vaknade och gick till jobbet så blev jag stående i hallen en lång stund, stirrandes, på den röda halsduken.
  Till sist så sade jag till mig själv, äsch – skitsamma! Och jag stoppade ned den i min väska och gick ut genom dörren.
  När jag kom fram till jobbet så började jag arbeta som vanligt och glömde förstås helt bort det där om att jag hade stoppat en halsduk i väskan där i hallen.
  Det var en hektisk dag på jobbet och flera av de äldre var mycket sjuka och vi hade fullt upp; jag, käglan, Esperanza och Moussa – som var från Senegal – och inte förrän sent på eftermiddagen så fick vi möjlighet att ta ett litet break och sätta oss ned i fikarummet och dricka kaffe och prata lite med varandra.
  ”Det är de här jävla nedskärningarna!”, sade käglan som var fackligt engangerad frustruerat.
  ”Du är väl med i facket?”, frågade hon mig.
  ”Ehh …”, började jag.
  Jag hade ingenting emot fackföreningar, tvärtom, jag tyckte de verkade fantastiska – jag hade läste om dem, om arbetarrörelsen och det där. Det fanns någonting där, en vemodig värme som attraherade mig. Därför kände jag nästan skuldkänslor över att inte vara medlem, som en skamsen make med svansen mellan benen när han glömmer hustruns födelsedag ett år till och hon gnider in det i ansiktet på honom i en känslococktail av hämdens kalla sötma, ilska och frustration.  
  Det var bara det att jag hade ju typ aldrig haft ett jobb – så varför skulle jag vara med i facket? Det var det att jag hade aldrig gått i några förbrödrande demonstrationståg emot krig och förtryck för, vet du vad, de verkade ha försvunnit. Jag kände en absurd impuls att fråga henne; ”Nej, men jag vill gå med och var är de där varma tågen med facklorna som vandrar fram längs de kalla blåsiga avenyerna?”
  Som tur var så tryckte någon gamling på röda knappen vid sängen och vi var tvungna att lämna kaffekopparna att bli kalla där de stod övergivna som de sjuklingarna som vi sprang efter och vi försvann ut i korridoren igen.
  Senare samma eftermiddag blev jag själv i korridoren, och då hörde jag den där släpande, stönande rösten som flämtande, nästan kippandes efter luft, den var så skrovlig och skör och den sade: ”Erik … Erik … Erik…”
  Jag hörde att hon grät, Ingrid, hon grät stilla och värdigt som något helgon.
  Jag fick ett infall. Jag gick ut till kapprummet och jag tog fram den där röda halsduken ur väskan sen ställde jag mig utanför den öppna dörren till Ingrids rum. Jag lutade mig emot väggen, jag andades tungt och djupt som om jag rusat upp för en massa trappor.
  Jag satte på mig halsduken och gick in och ställde mig i dörren. Jag kände mig ärligt talat inte helt själv på vad jag höll på med, men jag blev stående där något som måste ha varit minst ett par minuter.
  ”Erik … Erik … Erik …”, flämtade Ingrid trött.
  Jag gick fram och ställde mig vid sängfoten, den röda halsduken på. Jag såg på bilden att jag och Erik råkade ha ungefär samma frisyr – det hade jag inte ens tänkt på. Jag kände hur hjärtat bultade kraftigt.
  ”Mamma …”, viskade jag nästan fram. Tyst som en suck.
  Jag såg genast hur Ingrids blick tycktes förändras, den stannade liksom upp.
  Hjärtat bultade hårt och fort.
  ”Mamma …”, sade jag igen. Lite starkare nu.
  Reaktionen kom; ”Erik …?”, flämtade plötsligt Ingrid.
  ”Erik … Är det du?”, stammade hon oroligt, blicken var fäst vid taket ungefär som om hon förväntade sig att Erik skulle komma nedklättrandes som Spindelmannen. Med tanke på hur lite han besökte henne så kanske bara det faktum att han skulle ha komnit dit vara tillräckligt otroligt för att kunna börja tro på alla möjliga absurditeter.
  ”Mamma …”, jag upprepade samma sak. Jag var orolig, stressad – jag hade den överhängande känslan av att det här var ett fruktansvärt misstag.
  Det var fel. Men jag kunde inte sluta, jag fortsatte.
  ”Erik – det är ju du!”, ur tårarna kom ett förlösande och befriande skratt fram liksom ett skepp fyllt av tända ljus plötsligt dyker upp i en mörk, ödslig dimma.
  ”Erik … Erik …”, skrattade hon och grät på samma gång. Jag lät mitt huvud falla över hennes bröst och hon drog händerna genom håret och hon sade;
  ”Erik min pojke, jag älskar dig så. Vad fint att du är här. Du är så fin …”, och så fortsatte hon tills hon succesivt och stillsamt somnade och hennes andning blev lugnare och jag hörde hur hennes hjärta, där på i bröstet, fick en lugn och harmonisk puls. Ett leende spred sig över de spruckna läpparna och samtidigt som hon somnade så kände jag hur varma de var när hon kysste min kind.

”Vad hända med Ingrid?”, frågade mig Esperanza plötsligt i fikarummet. Jag satte nästan kaffet i halsen – vadå ? Hade hon sett mig? Det är klart att hon undrar säkert vad jag pysslar mig om hon har sett mig krama Ingrid och kalla henne Mamma. Men Esperanza såg lugn och inte särskilt oroad ut så jag sade bara: ”Hur då menar?”
  ”Es que… Så hära. Hon vara mycket ledsen och gråta hela tiden. Kanske för att, ay, hon vet att hon inte leva länge till. Men idag hon verkar så lugn, som litet barn. Vad hända?”
  ”Jag har inte tänkt på det”, sade jag kort och drack lite kaffe och låtsade läsa tidningen.
  ”Ingen aning”.

Så där fortsatte jag att gå till Ingrid och låtsas vara Erik, som om vi vore två älskare som gömde oss för fördömande blickar och levde ut våra förbjudna lustar.
  Det fyllde mig av glädje. Jag kände hopp på något konstigt sätt. Det kändes som det faktiskt kunde finnas, på något underligt vis, ibland, kanske kan man ibland lindra det olindriga med någonting som är svårt att beskriva med ord? Någonting som kanske är lite som ljudet av Ingrids lugna puls efter att hon fört sina beniga fingrar genom mitt torra hår och somnat stillsamt som ett litet barn. 
  Fast, det förstås, det var ju en falsk lycka. Det var som när man för ett ögonblick, på teatern, glömmer bort att det är skådespelare som man ser på utan tillfälligtvis tror att man ser in i någons eller någras liv.
  Men sen förstås, när skådespelarna kommer ut och bockar, och ljuset är tänt, och alla applåderar – då vet man att spektaklet är slut och att man snart skall resa sig upp ur stolen och försvinna igen; som om det som man sett faktiskt aldrig hade hänt.
  Kommer Ingrid märka det? Kommer hon någon dag, liksom vakna ur sin dvala, och förskräckt skrika:”Du är inte Erik! Hjäääääääälp!”
  Det vore inte så bra. Inte så bra på två sätt:
  1. Jag skulle vara utan jobb igen. Tillbaka till soc och AMS och deras patroniserande stil.
  2. Ingrid skulle vara helt ensam i sin misär igen.
  Det var som om vi höll tag i varandra hårt genom någon sorts storm som ven i våra öron – vi gjorde det bästa av situationen och spelade med som i en pjäs.
  Dock var väl skillnaden mellan mitt och Ingrids deltagande att hon trodde att det var på riktigt. Den lilla detaljen kanske. Men annars var det ju inte så stor skillnad på oss, mig och Ingrid. Jag var också ensam, miserabel och ganska trist.
  Dock var jag väl inte lika skröplig som hon är. Än så länge. Men Käglan hade ju rätt i det där om att vi alla nog slutade så här en dag. Efter att vi dansat oss igenom det här som vi kallar livet i Sverige och så, då hamnade vi där. Nedbajsade och ensamma. Jag  höll hårt i Ingrid, som när man när man håller i ett krucifix.

Jag har alltid gillat böcker. Faktiskt. En inte så bra grej när jag växte upp, för polarna trodde att jag var bög för det. Det var jag inte – men å andra sidan; skulle det ha spelat någon roll? Jag tror faktiskt att det är annorlunda beroende på var man kommer ifrån, vilken social grupp alltså.
  Kanske ville min farsa inte annat än att jag skulle följa med honom på bygget och bli byggare som han. Det är inget fel med det! Absolut inte, tvärom, så fann jag gemenskapen och samhörigheten ytterst tilltalande när jag var på med på besök med honom på byggen när jag var liten.
Det var någonting med de där vulgära skämten, den där smutsiga kaffebryggaren och de slitna, repiga kopparna, de skäggiga gubbarna med ölmage och någon porrkalender som hängde på snischkan och hade ”Fröken April” framme även fast det var oktober. Ibland stämde inte ens året.
  Men jag var oduglig, till min faders stora förtret. När han höll i en plåtbit och skulle klippa, eller något rör eller gud vet vad så kunde jag inte hjälpa honom på rätt sätt och det blev snett och jävligt och han surnade till och undrade ”Om jag var bög eller?”. Han sade det inte för att vara taskig, vanligtvis var han schysst. Jag antar att det blev för mycket för honom att se det som var hans dröm för mig förgås inför hans ögon.
Musik och teater, det var egentligen min grej. Jag tyckte det verkade skithäftigt! Men det var svårt, för jag hade typ inga böcker hemma. Det fanns trista böcker som blev över från skolundervisningen. Men de var ju inte så kul att läsa!

En kväll hände det som inte fick hända. Ingrid smekte mitt hår och flämtade ”Erik … Erik …” och skrattade och grät – hon mådde sämre och sämre hela tiden och läkarna sade att hon inte hade särskilt långt kvar nu längre, ”Vilken dag som helst är jag rädd …”, hade varit läkarens exakta, ödesstigra ord en gång till mig och Käglan i fikarummet.
  Fan! Tänkte jag. Käglan skakade på huvudet och kramade den rykande kaffekoppen med de knubbiga fingrarna.
  Hon kändes skör och det blir svårare och svårare att få hennes lilla hjärta att lugna ned sig och slå så där långsamt och harmoniskt – lyckligt? – igen.
  Jag kände plötsligt en närvaro i rummet. Det var någon där, jag visste det.
  Till sist så vände jag mig om och såg mot dörren och där stod han – den verklige Erik!
  Han såg på mig med förskräckt blick. Han började: ”Vad i helvete är det som du gör?”
  ”Schh…!”, var det enda som jag kunde komma på.
  ”Var tyst! Hon har precis somnat!”, viskade jag med emfas och jag gestikulerade till honom att vi skulle gå ut.
  Ute i korridoren satte han igång:
  ”Vad fan tror du att du håller på med? Du sjuka jävel! Jag skall anmäla dig! Varför kalla mamma dig Erik?”
  ”Ja – varför?”, frågade jag honom plötsligt utmanande och jag kände hur mina ögon glödde som två tända ljus.
  Jag vet inte var det kunde ha kommit ifrån; jag borde egentligen förgöras av skam och skuldkänslor för det som jag hade gjort. Men detta inträffade inte, jag liksom tände till som när man tänder på tändväskan som man inpregnerat i några vedträn.
  Jag tror att kanske var det för att jag visste, i grund och botten, att det som jag hade gjort, inte alls var fel. Tvärt om, det som jag hade gjort var det som behövde göras.
  ”Var har du varit då?”, fortsätter jag med samma provocerande ton.
  ”Du kommer här nu – på slutklämmen, va! – är det för att försäkra dig om att inte bli arvslös om hon råkar ha några slantar kvar – kärringen! –  eller vad är grejen?”
  Jag hade fått honom ur fattning. Jag kände rädsla för mig själv och för den eld som brann. Vad var det som jag sysslade med?
  ”Vad är Ingrid för dig?”, frågar jag.
  ”En förgången pjäs i ditt liv? Något som du inte vill ha längre och som du då skyfflar undan på något hem tillsammans med de arbetslösa, de svaga och de sinnessjuka? Så du slipper se dem och kan vara grym samtidigt som du känner dig barmhärtig? Vet du vad du är? Du, jag – alla! Vi är kalla. Iskalla.”
  Liksom i magi så började stora, fluffiga snöflingor falla från den mörka natthimlen där utanför på parkeringsplatsen där Eriks snygga bil stod parkerad.
  Hösten hade blivit vinter, ljuset hade blivit mörker och det var Eriks jobbigaste del av året. De hade fått in en order från USA och hela firman låg på som galningar för resultat.
  ”Jag vill inte att du går nära min mamma igen!” Skrek han plötsligt och gick in till Ingrid och klappade igen dörren efter sig så pass hårt att Esperanza dök upp med förskräckt min ur en dörr lite längre ned i korridoren.

Jag måste erkänna att här trodde jag nog att det var kört för mig. Jag trodde att den riktige Erik skulle springa raka vägen till vårdhemschefen och berätta om mitt till synes rätt oroväckande beteende.
  Men, av någon anledning som än idag är okänd för mig, så lät han bli, eller så måste de ju ha varit – för ingenting hände!
  Dagarna gick och blev till veckor. Alldeles tyst, ingenting. 
  Det var som om ingenting hade hänt. Bokstavligt talat, för den riktige Eriks besöksfrekvens gick inte heller upp efter att han hade konfronterat mig, kanske var han allt för upptagen på jobbet eller något sådant? 
Och Ingrid tynade sakta bort där inne i sängen, allt mer sorgsen för var dag.
  Det blev alltjämt mörkare och kallare när vintern knöt åt sitt grepp om staden. Det snöar oftare. Morgonen är kallare och jag fryser om fingrarna när jag går till jobbet. På Lötsjön ligger isen tjock och änderna och gässen huttrar i små grupper vid vattenbrynet. Jag brukade tänka att så där, som jag känner mig om fingrarna, kalla och trötta och hjälplösa, så måste Ingrid känna det i hela kroppen. 
  Jag började återigen ta med mig den röda halsduken och smyga in till Ingrid och krama henne och även fast det blev allt svårare att andas för henne, så tycktes hon bli en liten, liten smula lyckligare av det, ångesten tycktes lätta en aning för henne i alla fall när hon trodde att hennes Erik var hos henne igen. ”Erik … Erik …”, flämtade och grät och skrattade svagt som ljudet av en stilla suck.
  Den riktige Erik kom inte mera.
  En morgon så hittade vi Ingrid död, hennes ansikte var lugnt men det fanns någonting där, någonting underligt, som någonstans har en föraning m att det ligger en hund begraven någonstans. Det var konstigt som fan, det var glatt och ledset på samma gång. Jag undrar hur leeendet hade sett ut utan den där lilla svarta fläckan som var så svårbegriperlig.
  Det var någon sorts subtil misstänksamhet, jag vet inte hur jag skall beskriva det.
  Det låg en kyrkogård alldeles nära, så det var väldigt praktiskt att begrava henne där. Många familjemedlemar hade man nog sett någon gång förr, som man ser motståndarna i ett fotbollslag en gång per säsong, och vissa hade man aldrig sett förut.
  På begravningen började det snöa. Ingrid hissades ned i marken. Jag frös om fötterna och stod och stampade lite men försökte låta bli för att inte verka oseriös.
  Den riktige Erik var förstås också där, våra blickar möttes hastigt – sen var det som om ingenting hade hänt och livet sprang vidare medan det alltjämt snöade över de iskalla gravstenarna.