Följderna om vi kommunalare inte varje dag gick till våra jobb skulle snabbt bli väldigt uppenbara. Vi utför ett viktigt och helt nödvändigt arbete som ofta är en förutsättning för att andra människor ska kunna utföra sitt. Men hur mycket avspeglas det i våra lönekuvert eller på våra pensionskonton?

Det nya pensionssystemet är en katastrof för många kommunalare, särskilt för kvinnor som varit hemma med barn eller arbetat deltid. I det gamla pensionssystemet, ATP, kunde de få en viss kompensation om de jobbade heltid åtminstone 15 av 30 arbetsår, genom att man räknade de ”15 bästa åren”.

Någon sådan kompensation existerar inte i det nya pensionssystemet, här krävs i princip 40 års heltids­arbete om inte en kommunalare med 25   000 i månadslön ska sluta som fattigpensionär. Nu föreslås också en höjning av pensionsåldern, vilket ytterligare kommer att slå mot oss arbetare.

Vi måste kräva en genomgripande reformering av pensionssystemet, till att börja av den allmänna pensionen. Arbetsgivaren betalar in 18,5 procent av lön­en varje månad i avgift till den allmänna pensionen. Den skulle kunna förbättras för oss kommunalare om den differentierades.

Det skulle innebära att utbetalningarna viktades efter utbildning, arbete, kön eller förväntad livslängd – till lågavlönades fördel. Detta skulle det kunna förhandlas om med arbets­givarna. Kunde det förhandlas fram en bättre pension skulle det onödiggöra garantipensionen som ett nödvändigt inkomsttillskott.

Den andra, allt viktigare, delen av pensionen är tjänstepensionen. Den skulle det också kunna förhandlas om med arbetsgivarna. För inkomster mellan 38 500 och 150 000 kronor i månaden betalar arbetsgivaren in 30 procent av lönen i pensions­avgift. För den del av lönen som ligger under 38 500 kronor betalas 4,5 procent in. Rättvist?

Det magra utfallet av det nya pensionssystemet, för dem av oss som inte arbetat heltid i 40 år eller skaffat oss en hög lön, har föranlett politikerna att i oss alla inskärpa vikten av sparande. Ja, det har till och med framförts att det är den enskildes eget ansvar att se till att få en bra pension! Därför framhålls numera privat pensionssparande som en tredje, viktig del av det totala pensionssparandet.

Nej! Jag anser att sparandet till pensionen borde vara en kollektiv angelägenhet. Endast på det sättet kan ett rättvist pensionssystem genomdrivas. Endast på det sättet kan var och en tillförsäkras en tillräcklig pension. Och här skulle vi kommunalare, i kraft av vår fackliga organisering, kunna visa vägen.

Anders Brandström, 
Skötare vid Sahlgrenska sjukhuset

Anders Brandström

Yrke: Skötare vid Sahlgrenska sjukhuset.

Bor: Göteborg.

Avgör valet 2018: Välfärdsfrågorna i allmänhet, om det blir kris också bostadsbristen, arbetslösheten, invandringen.