Arbetslöshetsförsäkringen är ett av de försäkringssystem som hängt med allra sämst i utvecklingen under åren. Problemen har dessutom flyttats när många individer felaktigt går på socialbidrag då de inte uppnår villkoret i a-kassan. Detta ökar pressen på socialarbetare runt om i landet som belastas med hög administration samtidigt som kommunerna i landet får ta den ekonomiska smällen för arbetslösheten. Många inom Arbetsförmedlingen upplever problem då arbetet i hög utsträckning är inriktat på kontroll av arbetslösa. Resultatet av kontrollen blir att ”pinnjakten” driver tjänstemännen mer än själva syftet för verksamheten.

Anställningslösa i Förening har som mål att skapa debatt runt definitionen av begreppet arbete och diskutera arbetsmarknadens villkor och förutsättningar. Något som varit väldigt tydligt under senare tid är att parallellt med att kraven för att kvalificera sig till a-kassan ökat har utbetalningarna till denna försäkring mer än halverats från 35 miljarder 2005 till drygt 12 miljarder 2016 (!) detta med en i stort sett oförändrad nivå av antalet arbetslösa under samma tid. Dessutom har frågan om basinkomst eller medborgarlön seglat upp i debatten efter att i årtionden varit en bortglömd fråga. Hur kan det komma sig?

Precis som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson skriver i Aftonbladet den 24/2 så har andelen individer med rätt till ersättning kraftigt sjunkit de senaste tio åren från 64 procent 2007 till 37 procent 2016.  Svaret på dessa frågor ligger i att vi i Sverige under flera år haft en hög omställningstakt på arbetsmarknaden i kombination med en a-kassa som inte anpassats till de förändrade anställningsvillkor som många omfattas av idag.

Bidragslinjen och arbetslinjen brukar ställas som motsatser till varandra. Men ifall omställningstakten på arbetsmarknaden är hög så måste rimligen också omställningstryggheten vara hög. Något man också behöver besvara är: Betyder anställningslös att man i alla lägen befinner sig i utanförskap? Det är en förenkling som smugit sig in i debatten när begreppet används generaliserande. Det är också anledningen till att Anställningslösa i föreningen använder sig av anställningslös istället för arbetslös för att beskriva situationen för den enskilde.

Att införa en obligatorisk statlig a-kassa som Liberalerna vill införa blottlägger en del av bristerna idag men löser fortfarande inte det grundläggande problemet med att fler ska kunna kvalificera sig till a-kassan. Men att göra a-kassan tillgänglig för fler grupper och samtidigt kunna satsa på utökade arbetsmarknadsutbildningar inom exempelvis bristyrken kostar pengar. Hur ska sådant finansieras? 

Låt oss påminna om att Arbetsförmedlingen har en flod av subventionerade anställningsstöd som tillsammans uppgår till den svindlande summan av 20-21 miljarder. Som en jämförelse kostar Sveriges största myndighet Polismyndigheten närmare 22 miljarder kronor. Det blir intressant att följa den utredning som Ylva Johansson nu leder för att se över de förändringar som behöver göras i a-kassan om utredningen också leder till att rätta till andra brister i arbetsmarknadspolitiken.

Under valåret 2018 kommer sannolikt flera av de politiska partierna försöka överträffa varandra i vem som har den mest effektiva arbetslinjen. Många kommer känna igen argumenten och lösningarna från de olika politiska hållen i debatten. Var vaksam. Det går att driva en arbetsmarknadspolitik med goda regler utan ineffektiva satsningar på jobbcoacher och vuxendagis. Det går också att formulera en a-kassa med motkrav som bättre svarar på hur arbetsmarknaden ser ut idag.

I denna valrörelse är på tiden att politiker slutar tävla i vem som driver den bästa arbetslinjen. Det duger inte att i valrörelse efter valrörelse komma med utanförskapet som narrativ för vår verklighetsbild. En annan berättelse behövs nu.

 

David Lindh,
Anställningslösa i Förening