Hur hjälper vi bilmissbrukare?

|Det är förstås lätt att vara lite mallig och tycka illa om bilister när man, som jag, har cykelavstånd till jobbet. Eftersom jag cyklat sen barnsben vet jag knappt om något annat sätt att komma fram, och möter frågan "men har du cyklat i dag igen?" med förvånat överseende.

Men, som sagt: Jag har det inte särskilt jobbigt och har därmed lätt att vara klimatvän i vardagen. Har det med kön att göra? Ja, kvinnor väljer miljövänligare färdsätt än män, visar statistik från SCB, publicerad i SvD den 29 augusti 2007.
Och, tråkigt att behöva säga det, män är de största miljöbovarna, samtidigt som kvinnor drabbas hårdast av klimateffekterna, kan vi läsa i en artikel på samma sida, om en färsk rapport från utrikesdepartementet.

Ändå undrar jag när jag ser bilarna, med oftast en person i varje, tränga sig fram som ormar i ett för trångt terrarium: Vad driver förarna till detta självdestruktiva beteende?
På ett kollektivt plan vet nog de flesta att bilar är en huvudorsak till det domedagshot som vilar över våra, och framförallt våra barns huvuden. Men när det kommer till individnivå så rycker vi på axlarna och sätter nyckeln i tändningslåset.
Vi är inte heller beredda till så värst många privata utgifter för att minska bilismens effekter. Och dessa är välkända. Det handlar ju inte bara om utsläpp, utan om död och skador. Endast en dryg tredjedel kan tänka sig att betala mer för att installera alkolås i bilen, en teknisk utveckling som definitivt skulle förhindra dödsfall.

Håller med Hanne Kjöller i dagens DN om att detta knappast borde vara möjligt att välja till eller från i nya bilar, lika lite som man kan säga ja eller nej till handbroms.
Beslut vi kan ta på individnivå kan vara avgörande för hur vi alla mår, men uppenbart så klarar vi sällan att tänka på det allmänna bästa i våra egna val. I synnerhet inte när det gäller bilism. Då har vi politiker, som ska ta de mer obekväma, men framåtsyftande besluten, utan att snegla på väljarnas kortsiktiga plånboksresonemang. Och varför då inte börja där det fungerar, nämligen i våra storstäder.
Jag vill höra en moderatpolitiker säga: Bilismen skrämmer mig – och föreslå alternativ till nya stora miljardslukande bilringar runt städerna som lösning på trängseln i trafiken.

Det finns gott om forskning som visar hur fler vägar bara skapar mer trafik. Att nu exempelvis planera för en sexfilig motorväg på jungrulig mark på Lovön, en nästan oförstörd skogsmiljö, en oas helt nära storstaden är ett skrämmande övergrepp och ett svek mot varje klimatbeslut som politikerna, utan att rodna samtidigt fattar!
Bilmissbruk botas inte över en natt. Jag kör själv bil och åker bil, om än rätt sällan. Men vi har liksom inget val.

Tre av fyra bilar i Sverige körs i dag av män. Drygt tio procent av alla bilister, huvudsakligen män, står för mer än sextio procent av bilresandet, berättar Gerd Johansson-Lathan, kansliråd på UD i ovan nämnda artikel. Fram till år 2020 förväntas en ökning (!) av bilismen med 35-40 procent. En ökning som är en direkt konsekvens av att stadsplaneringen och beslutsfattandet domineras av män.

Det är lätt att förfasa sig över den smog som förstör Kinas storstäder, där bilarna nu ökar i snabb takt, liksom dödsfallen i trafiken. Men om vi, i ett land där vi har facit,  forskning och v en statsminister som klassar sig som nyfrälst miljövän, då kan vi absolut inte fortsätta in i framtiden genom att satsa miljarder på gamla dammiga motorvägsprojekt .i stället för exempelvis vårt underdimensionerade järnvägsnät.
Man kan inte ha så dubbla signaler om man ska vara trovärdig. Det är som att bota sitt spritmissbruk genom att beställa in en ny omgång på krogen.

Att bota bilmissbruk innebär en uppoffring. Vi måste avstå något för att vinna något annat.  Om vår nuvarande regering menar allvar så måste de också berätta om dessa uppoffringar. Inte minst för den egna, välmående väljarkåren som tycker det är en mänsklig rättighet att få köra bensinslukande statsjeepar mitt inne i en av världens vackraste storstäder.
Att bilmissbruk är ett manligt problem som får stora konsekvenser för kvinnor är något som Andreas, Anders, Fredrik och de andra herrarna i regeringen borde tänka på – och våga tala högt om.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2007-09-25 10:05