I rummet på kommunhuset fick hon veta att arbetsgivaren tyckte att hon var olämplig att arbeta i vården. Hon måste sluta direkt, fick inte ens jobba dagen ut.
Heléné åkte hem, där hon bröt ihop och grät. Men det var ilska i gråten.
Hon visste att de inte hade rätt att säga upp henne. Den årslön arbetsgivaren erbjöd henne för att gå frivilligt avböjde hon. Hon skulle kämpa för att få sin anställning tillbaka.
Allt började flera år tidigare. Äldreboendet där Heléné jobbade som undersköterska fick en ny chef, som ville göra många förändringar. Det skar sig snabbt med arbetsgruppen. Heléné upplevde det som att hon ofta fick skulden när något gick fel. Hon kände sig utpekad som orsaken till den dåliga stämningen i gruppen.
– Hon var jämt på mig vad jag än gjorde, säger Heléné.

Mobbad
Illustration: Marie Åhfelt

Efter ett par år gav chefen henne en erinran. På papperet stod att Heléné hade ett grovt språkbruk och ett stressframkallade beteende, att arbetskamraterna var rädda för att framföra åsikter till henne och att hon behandlade vårdtagare hårdhänt. Om hon inte bättrade sig kunde hon bli uppsagd.
Heléné blev omtumlad. Hon försökte komma på vad hon kunde ha sagt för att skrämma sina arbetskamrater. Men det som tog hårdast var anklagelsen om att hon behandlade vårdtagare hårdhänt. Hon förstod inte alls vad det syftade på.
Under de här åren höll Heléné på att ta sig tillbaka efter en sjukskrivning för utbrändhet. Trots att det var svårt på jobbet ökade hon successivt sin arbetstid, från halvtid till 75 procent och slutligen till heltid.

Hur orkade hon
det när hon samtidigt kände sig utsatt för mobbning?
– Jovisst var det svårt, men vad skulle jag göra? säger Heléné.
Hon vågade inte bli sjukskriven igen, var rädd att aldrig orka komma tillbaka om hon gick hem nu.
Uppsägningen kom ett par år efter erinran. När hon begärde att få veta på vilka grunder hon sagts upp, fick hon ett 21 sidor långt dokument. Chefen hade fört dagbok om Heléné, nästan från första dagen.
Sida efter sida återgavs vad Heléné sagt och gjort. En del hade chefen hört direkt, men det mesta var saker som arbetskamraterna berättat för chefen.
Heléné läste ensam hemma i huset. Försökte förstå. I dokumentet framträdde en högljudd, hetsig och lynnig kvinna som skrämde arbetskamrater, vårdtagare och anhöriga. En kvinna som påstods vara Heléné Parnowski, men som hon inte alls kände igen sig i.

En del som stod där var helt fel. Det stod att hon sagt och gjort saker på tider när hon bevisligen inte ens varit på jobbet.
Andra saker kände hon igen, men hade själv en helt annan version av. Men chefen hade skrivit ner allt utan att någonsin fråga efter Helénés version.
Hon läste om och om igen. Ville försvara sig, få en chans att berätta hur det egentligen hade gått till. Heléné vet att hon inte är någon tystlåten person, säger hon. Inte en sån som till varje pris måste vara vän med alla.
– Jag märks och syns, jag vågar kritisera. Jag får folk med mig och emot mig, säger hon.
Men även om hon har sagt ifrån när hon tycker något är fel, så har hon skött sitt jobb. Aldrig vägrat utföra en uppgift. Och hon har alltid varit mån om att de gamla ska ha det bra.

När Heléné inte accepterade uppsägningen blev hon avstängd från jobbet, och fick gå hemma med full lön medan facket kämpade för hennes jobb.
Under de här månaderna funderade hon mycket på vad som hade hänt. Frågorna hopade sig: Hur kan de se mig så här? Var verkligen arbetskamraterna rädda för henne? I så fall varför, vad hade hon gjort?
– Min tilltro till mig själv var noll, säger Heléné.
Men flera arbetskamrater ringde henne och gav henne sitt fulla stöd.
Även anhöriga till de boende hörde av sig , berättade att de alltid uppskattat henne och tyckte det var fel att säga upp henne.
Det var tungt att gå hemma och vänta. Ingen arbetsplats att gå till, inga arbetskamrater. Hon hade stor hjälp av sin man. Att reda ut tankarna med honom var den bästa boten. 14 månader av väntan blev det.
Och under tiden jobbade Kommunal på i förhandlingar med arbetsgivaren, först på lokal nivå och till slut på central nivå.

Så kom dagen för den centrala förhandlingen. Heléné var i en möbelaffär när mobilen ringde. Ombudsmannen från Kommunal i Stockholm berättade att Heléné hade fått sin anställning tillbaka. Hon skulle få börja arbeta som lokalvårdare.
– Först blev jag jätteglad! Men sen tänkte jag på att jag ju inte fick gå tillbaka till vården. Då tänkte jag ”jag har ju inte vunnit nåt”.
Heléné får tårar i ögonen. Det är en sorg att inte få fortsätta arbeta med gamla människor. Ett öppet sår som hon helst inte talar så mycket om.
– Jag älskar människor. Och jag älskar gamla. Man kommer så nära inpå, man gör något som har betydelse.
Men städjobbet var ändå en ny chans, att få visa vad hon gick för inför nya människor. Och allt gick precis så som hon hoppades. För inte så länge sedan fick hon höra av chefen att hon ”är en klippa”. När tillfälle gavs att bli arbetsplatsombud nappade hon på det. Hon hade lärt sig mycket om arbetsrätt de senaste åren. Dessutom ville hon ge något tillbaka till facket, som hon fått så mycket hjälp av.
Idag mår Heléné i stort sett bra. Alla svarta tankar hon kände tid-igare är borta, det finns inte ett spår av hämndlystnad kvar. Men hon är inte densamma. Tidigare var hon mer öppen, hade lätt att tycka om folk. Idag är hon mer vaksam och föredrar få, nära vänner som man kan lita på. Ändå är hon mer trygg med sig själv.

Hon har inte gått ut offentligt med sin berättelse förut, och tvekade länge om hon skulle göra det. Rädd förstås, rädd att inte bli trodd. Förut skulle hon själv inte ha trott på en sån här berättelse.
– Jag hade tänkt ”Det måste vara något fel på den människan”. Jag anklagar ingen som tänker så, säger Heléné.
Men nu berättar hon, för att äntligen få ge sin egen version, och för att kanske hjälpa andra.
– Varför ska man gömma sig? Det kan aldrig vara EN persons fel när sånt händer, säger Heléné.

ID: Heléné Parnowski

Namn: Heléné Parnowski. Ålder: 55 år. Familj: Man och två vuxna söner.

Helénés råd till mobbade

Råd till andra som drabbas:
- Prata om det med människor som känner dig. Sjukvården kan inte hjälpa dig.
- Prata också med någon utanför familjen. Någon som kan möta dig i ilska, sorg och skräck.
- Ta med någon i familjen eller en vän till möten med facket. Även om facket är på din sida är det svårt att uppfatta och komma ihåg allt som sägs.