Frida Samsonovits.
Frida Samsonovits.

Ingen tid för mindfulness

|Allt ändrar sig eftersom vi är många som tar hand om många, men ändå alltid är för få.

I hemtjänsten är varje morgon sig lik. ”Vem är det som har Inger? Här är medicin som vi glömde i går, ta med den.” Aida vabbar och Barbro har magsjuka. ”Vem hjälper den nya vikarien? Och Barbros schema ska ut, så Leifs städ måste bort, och Elsas promenad. Och i dag är det dags för kurs i mindfulness!”

Det är gryning i den mörka årstiden. Ett litet lager snö ligger på gångvägen, det knastrar trivsamt när jag går samma rutt jag alltid har gått. Jag tycker om den, vartenda hus är vän –  jag vet vilken hiss som har en dörr som krånglar och vilka genvägar över gräset jag kan ta.

Denna stilla vintermorgon öppnar jag många välbekanta dörrar. Mitt i den ständiga föränderligheten som är vår vardag finner jag trygghet i att där innanför är det oftast som det alltid har varit. Det mesta är sig likt, men små skillnader gör det tydligt att livet ändå rör på sig.

Det rör på sig, livet. En rollator byts ut mot en rullstol, någon kan inte göra frukost själv längre. Nya arbetskamrater introduceras och den som aldrig haft hemtjänst ska vänja sig vid att möta obekanta människor i sin hall. Det rör på sig, men det mesta är sig ändå likt.

”Vem är det?” ropas det, med oro i rösten. Någon kikar fram från köket och säger lättad ”jaha det är du”, men lättnaden är kortvarig. ”Kommer du till middagen? Och i morgon till duschen?” Jag har inte hunnit stänga dörren och frågorna ekar i trappen. Det är ännu tidigt men ändå är många redan långt förbi denna dag. Vid frukost pratar vi om dagens middag, planerar veckans inköp och noterar tider för besöket på vårdcentralen i nästa månad.

Det är inte jag som kommer i eftermiddag, jag ska på kurs i mindfulness. Men i morgon jobbar jag. ”Det är ju ingen garanti förstås” suckas det. Den som haft hemtjänst länge är tyst, men den som är ny frågar: ”varför vet ni inte vem som kommer?”

För att allt ändrar sig eftersom vi är många som tar hand om många, men ändå alltid är för få. För att vi jobbar med människor men utan marginal för det oväntade. Så det skiter sig när ambulansen dröjer, när någon dör, när tvätten inte är torr i tid, när jag måste skynda mig eftersom jag har en utbildning i mindfulness.

Det är skymning i den mörka årstiden. Himlen är dovt blå, höghusen tornar upp sig när jag går hem. Ännu en dag har klarat sig, men bara nästan. Ingen vet ännu vad som glömdes bort eller gick fel. Och jag har migrän för att jag stressade till en kurs i mind­fulness.

PS: Mindfulness (att vara medveten om och närvarande i nuet) har säkert sina fördelar. Men i omsorgssektorn är det ett plåster för sår skapade av stress, sår som aldrig kommer läka om inte källan till stressen försvinner.

Detta är en krönika. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2018-02-23 08:51