Tänk dig att du är fyra år, Sverige är krigsdrabbat, och du måste fly tillsammans med din pappa genom ett flyktingfientligt Europa.

Det är premisserna för den här filmen där Jimmie är fyraåringen, som tappar bort sin pappa på vägen, men hittar honom igen. Det slutar inte där.

Många plågsamma scener där det är lätt att identifiera sig med alla barn på flykt i världen. Budskapet går inte att ta miste på. Inte heller vart udden är riktad med tanke på barnets och filmens namn. Efter de stora partiernas helomvändningar i migrationsfrågorna, kanske den borde hetat Ulf. Eller Stefan.

Jesper Ganslandt är inte känd för att vara supertydlig som filmregissör. Här är det precis tvärtom, övertydligt till max. Synd på en berättelse som verkligen bör berättas, om och om igen.