Fatmir Lleshi.
Fatmir Lleshi.

Känslorna i ett orange kuvert

|Bli inte förvånade om ni även i år ser eller läser om besvikna undersköterskor och entusiastiska banktjänstemän när pensioner diskuterats, skriver Fatmir Lleshi.

Ni har säkert redan fått det orangefärgade brev från Pensionsmyndigheten som av mig fått något mystiskt, ödesmättat skimmer över sig. Varje gång det dimper ner i brevlådan inbillar jag mig att jag ­genomsköljs av en intensiv känsla, ömsom kittlig och ömsom läskig.

Som när man sitter bredvid siaren/sierskan och tvekar: ska jag räcka handflatan, och få min framtid högtidligt målad, eller inte? Fast innerst inne vet jag att liknelsen är fånig. Det finns nämligen ingen dold hemlighet i mitt verklighetsflyktbeteende. Jag VET att siffrorna på papperet räcker lång näsa åt mig.

Det finns två bilder som etsat sig fast i mitt minne när våra pensioner kommer på tal. Bilderna är flera år gamla och kommer från en morgonsoffa. Jag minns inte vilket yrke kvinnan hade (det är mycket möjligt att hon jobbade inom vården).

Det som jag klart kommer ihåg är siffran 40. Hon hade alltså jobbat i fyra decennier och fick typ tretton-fjorton tusen kronor före skatt. Pengarna ska räcka till hyra, mat och kläder. Och till mediciner som man till slut måste ha eftersom kroppen är sliten. Och till ytterligare mediciner på grund av psykisk ohälsa ­orsakad av just den usla pensionen.

Fritid, resor? Göra något roligt med sina barnbarn? Ja, man kan alltid drömma sig bort genom att titta på exotiska bilder från diverse resekataloger. Vilken mänsklig tragedi! Man märkte tydligt att hon kände sig djupt lurad. Det kändes så omänskligt att man hade lust att dra Sverige inför någon internat­ionell domstol.

Den andra bilden handlade om följddebatten. Det var inget fördjupande samtal om hur det är möjligt att ett av världens mest välbeställda, mest jämlika länder kunde producera alla dessa fattiga pension­ärer. Ingen politiker fick frågan om vad hen ska göra åt orättvisan i samhället. Nej, nej.

Frågan riktades till en banktjänsteman i stället. Och en banktjänsteman hade naturligtvis bara ett råd till de potentiella fattiga pensionärerna (och Gud ska veta att de är många): spara. Ett tusen kronor i månaden, nej helst två tusen ska man lägga undan.

Annars är man körd, var hans råd. Eller hot. Beror på hur man ser på det hela. Tänk er en debatt om en svår sjukdom där läkaren endast pratar om mediciner som lindrar något så när, aldrig om orsakerna till åkomman. Så kändes det.

Bli inte förvånade om ni även i år ser eller läser om besvikna undersköterskor och entusiastiska banktjänstemän när pensioner diskuterats.

PS: Försäkringskassans experter underkänner land­ets läkare. Vilken cirkus! Prata om statlig ­finansiering av orättvis behandling.

Detta är en krönika. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2018-03-19 13:12