Vi träffas i Göteborgsförorten Biskopsgården där organisationen Pantrarna – för upprustning av förorten startade 2011.

– Vi såg att ingen tog förortens problem på allvar. Förorten ses som ett problem och har problematik som inte finns i innerstaden. Men ingen hade en agenda för förorten, säger Rodrigo Morales, 25, som var med och grundade Pantrarna.

200 personer stormade ett politikermöte och krävde en fritidsgård. Kampen kom sedan att ta två år. Såhär i efterhand säger Rodrigo att metoden inte ledde till en bra relation med politikerna men att de kände sig tvungna att göra så för att bli lyssnade på.

Stormningen väckte intresse hos filmskaparna Leo Palmestål och Anders Rundberg. Till vardags jobbar de som personliga assistenter och har gjort filmen ”Behandla inte oss som djur”. Nu har de gjort uppföljaren ”Jag är fan en panter” ihop med Jennifer Jerez, som inte är med vid den här intervjun.

– Oftast skildras förorten utifrån och målas upp som en farlig plats, vi ville bryta det, säger Leo Palmestål. Vi ville visa att det finns personer och organisationer som har en bra analys, är politiskt medvetna och vill göra något.

Inspiration hämtade Pantrarna från amerikanska Svarta pantrarna, som kämpade för afroamerikaners rättigheter på 60-talet.

– Vi inspirerades inte av att de bar vapen eller av politiken utan av deras sociala projekt. De startade frukostprogram för barn, de såg behoven som fanns i deras område, säger Rodrigo Morales.

I filmen visas Pantrarnas första maj-firande 2012, då Bobby Seale från Svarta pantrarna var här i Biskopsgården.

Dirma Rashid, 17, är den yngsta medlemmen. Hon drogs in i somras för att hjälpa till med muralmålningen (bilden) och ville sedan bli en panter.

– Jag såg en chans att äntligen få förändra saker i samhället. Pantrarnas arbete hade visat på bra effekter tidigare och jag såg inte samma potential hos andra. Det var någon som sa: Kan du inte dina rättigheter så har du inga rättigheter.

Filmen fokuserar på sådant som Pantrarna lyckats driva igenom, till exempel fritidsgården och belysning på Vårväderstorget efter att en person hittats död på platsen. Men fritidsgården beskriver Rodrigo som en pyrrhusseger eftersom halva lokalen blev kontor.

På frågan varför pantrarna inte engagerar sig i politiska ungdomsförbund svarar Rodrigo att det nog mest är personer i innerstaden som gör det. Och Pantrarna vill inte ta ställning partipolitiskt.

Den viktigaste frågan nu handlar om gentrifiering, alltså ett områdes statushöjning, säger Rodrigo. Han går ut i hallen och kommer tillbaka till vardagsrummet med två dörrhandtag. Det är han som bor här.

– Ingen bryr sig om att renovera min lägenhet. Men om jag flyttar ut gör de det och höjer hyran. Vad betyder det? Jo, en arbetarklass som inte längre har råd att bo här. Var ska de bo då?

Det är politikernas beslut i dag som påverkar framtiden, tillägger han.

Anders Rundberg håller med.

– Klasskillnader är dödliga för dem som utsätts för konsekvenserna av det. Pantrarna har förlorat medlemmar. Kriminella subkulturer får fäste i områden där det saknas resurser.

Regissörerna har sökt pengar från alla möjliga håll utan att lyckas få finansiering till sina filmer. Det är svårt att få stöd när man tar ställning och inte är objektiv, säger Leo. Men de tror att det också handlar om att vit medelklass sitter på pengarna.

– Det finns ett mantra att man vill höra röster från förorten. Men det är lika svalt intresse för att ge sådana här filmer stöd som för att satsa på en fritidsgård i förorten. Vit medelklass skiter i ickevita ungdomar, så hemskt är det. Det är bara att se vart pengarna går, säger Anders.

Fotnot: ”Jag är fan en panter” har premiär ikväll (29/1) på Göteborgs filmfestival. Den visas också den 6 februari i Hammarkullens folkets hus.