Klassresenärer

– Det var ingen man behövde vara rädd för, han var väldigt enkel. En vanlig August.
Det handlar inte om rädsla. Min mamma är en tuff kvinna och har inga problem med att  diskutera franska konjunktiv på lärarrummet och efter rasten slänga käft med killarna på byggprogrammet. Men när hon träffar en ny person, är kommentaren ovan vanlig. Hon markerar sitt fattigare ursprung, och sin stolthet över att fortfarande snarare känna samhörighet med vanligt folk än med fina akademiker. När jag läser Ronny Ambjörnssons nyutgivna självbiografiska klassreseskildring Mitt förnamn är Ronny, slås jag av samma känsla.

Det är en kärleksfull beskrivning av den uppväxtmiljö han under resten av livet ska distansera sig från.  Han växte upp i Göteborg på 30-talet. Han gjorde akademisk karriär och är i?dag professor emeritus i idé- och lärdomshistoria. Men för  Ambjörnsson är bilden av det goda livet minnet av hur pappan på sin enda semestervecka tålmodigt bygger familj-ens sommarstuga, bit för bit varje år.  Underförstått: Att vara en husbyggare, ingen ordvrängare på universitetet.
Klassresenären förknippas ofta med en obekväm känsla av att inte höra hemma i den nya, finare kretsen.  Intressantare är egentligen den ständiga blicken över axeln, samma oro över att inte längre höra till i den egna arbetarklassen. Den kvardröjande känslan är ensamhet.

Litteraturens klassresenärer försöker oftast dölja sitt ursprung någon gång i livet, men det som berör och ger berättelserna tyngd är ibland motbilderna: skildringarna av det fattigare livets också självklara ljusglimtar. Hur människor formar sina egna högtidsstunder, till synes av ingenting.
I Susanna Alakoskis Svinalängorna är uppväxten för finskättade Leena misärartad. Men för Leena är det först när hon blir bjuden på kalas hos en rik klasskompis som hon ser klassamhället i vitögat. I Åsa Linderborgs fina pappaporträtt Mig äger ingen, är det de fina egenheterna man minns, inte faderns supande.
Överlevnad kallas det kanske.