Fredagen den 22 juli började som en helt vanlig dag för Sverre Aae. Han skulle jobba natt och eftersom han är cykelintresserad satt han hemma i soffan och tittade på Tour de France.
– Då började det komma textremsor om att en bomb hade exploderat i regeringskvarteren.
Kollegan Jan Bråthen jobbade dag inne i Oslo när det första larmet kom vid 15-tiden. Hans bil var en av de hela 70 ambulanser som sattes in i räddningsarbetet och Jan själv var en av de första på plats.
– Jag såg en våg av människor som kom springande emot oss. Folk som bar på skadade. Vi fyllde bilen med sex skadade och satte av till närmaste läkarstation.

Ganska snart började Jan Bråthen höra rykten om skottlossning på Utøya. Sverre Aae, som arbetar på en annan station, blev snabbt larmad dit:
– Jag kommer aldrig att glömma synen.
Han säger samtidigt att det är svårt att beskriva vad han såg. Men efter en paus kommer orden:
– Gråt. Rop. Förtvivlan. Rädsla. Skräck.
Något som försvårade räddningsarbetet var att Behring Breivik ju var utklädd till polis.
– Det första offren såg när de kom till stranden var en hel massa människor i uniform: polis, brandmän och ambulanssjukvårdare.
Först genom att vårda, trösta och rent fysiskt ta i människorna lyckade Sverre och hans kolleger övervinna misstron.

Ambulanssjukvårdarna Jan Bråthen och Sverre Aae.Jan Bråthen och Sverre Aae är eniga om att jobbet är ett av de bästa ställena att vara på efter en så fruktansvärd händelse som de upplevt.

En av de första han tog hand om var en flicka som simmat hela vägen från ön med punkterad lunga.
– Hon överlevde. Det var helt otroligt.
Också Jan Bråthen kallades till Utøya.
– När jag kom till regeringskvarteren tänkte jag att nu har jag sett det värsta under mina 28 år som ambulanssjukvårdare.
Det hade han inte.
På frågan vad de tänker om Anders Behring Breivik idag svarar Sverre Aae:
– Jag försöker att inte tänka på honom alls. Jag vill inte ödsla energi på den mannen.
För Jan Bråthen är det extra speciellt:
– Jag såg honom på nära håll i flera minuter när polisen grep honom. Han var helt oberörd. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat gissa att det var gärningsmannen.

Både Jan och Sverre arbetade på Utøya fram till ett på natten, då Jan åkte hem. Sverre däremot fortsatte arbeta sitt skift. De är eniga om att jobbet är ett av de bästa ställena att vara på efter så fruktansvärd händelse.
– För på jobbet finns det folk som förstår, säger Sverre Aae.
Faktum är att några av de yngre medarbetarna valde att sova på stationen de första nätterna efter massakern, för att vara tillsammans med kolleger som förstod vad de hade varit med om.
Jan Bråthen betonar också vikten av att ha en familj att komma hem till:
– Det är en trygghet. Även om man måste vila i att de omöjligt kan förstå.

Samtliga som arbetade med terrordåden erbjuds också professionellt stöd, bland annat i form av gruppsamtal.
Trots, eller kanske tack vare, alla känslor säger Sverre Aae att han tror att han har blivit en bättre människa av det inträffade.
– Jag tror att vi gör ett mycket bättre jobb. Man ser att det är så viktigt det man gör.
Jan Bråthen instämmer:
– När andra talar om katastrofer och kriser tänker jag bara: De vet inte vad en katastrof är.

Blommor i Oslo.