Under hashtagen #pressatläge har personal inom förskolan delat med sig av berättelser om underbemanning och stress inom förskolan (läs tre av dem nedan). Initiativet togs av Förskoleupproret, som startades av förskollärare för några år sedan och samlar 19000 medlemmar på Facebook. Berättelserna beskriver en förskola som gör människor utbrända, där en personal lämnas ensam med 19 barn och måste ringa in en pensionerad kollega och där det är svårt att ge barnen det de behöver. I kväll lämnas berättelserna över till bland annat Kommunals ordförande Tobias Baudin.

– Jag tycker det är ett väldigt bra upprop och det här ger ju oss som fackförbund råg i ryggen när vi driver på för att förbättra villkoren i förskolorna. Det här är precis det jag hör när jag träffar medlemmar, om den här stressen och precisionsbemanningen där man ska in och jobba när det är som mest att göra. Det visar sig också i sjukskrivningstalen, säger Tobias Baudin.

Ett av Förskoleupprorets krav är ett maxtak på antal barn i barngrupperna. Skolverket har sedan några år en rekommendation på max 15 barn i storbarnsgrupper och max 12 i småbarnsgrupper. Som KA:s granskning visar så är det många kommuner som inte lever upp till rekommendationen och som heller inte har som mål att göra det. Tobias Baudin säger att om inte kommunerna skärper till sig måste lagstiftning övervägas.

– För mig är det självklart att de rekommendationer som finns ska följas och nu visar inte minst Kommunalarbetarens kartläggning att det på allt för många håll inte görs. Vi kräver en omedelbar uppskärpning av arbetsgivarna. Om det inte sker får vi överväga att kräva att det ska skärpas upp i lagstiftning.

Arbetsgivarna i Sveriges kommuner och landsting, SKL, säger nej till lagstiftning och tydliga bemanningskrav. Tobias Baudin håller med om att det bästa är att anpassa bemanningen efter behoven, men säger att om arbetsgivarna inte gör det och har för låg bemanning så krävs tydligare regler.

Kommunal anser också att en del av problemet är brist på utbildade barnskötare och att regeringen måste göra mer på den punkten.

– Det behövs rejäla satsningar och investeringar, för det som barnskötarna behöver är fler kolleger. Då blir det också bättre kvalitet i förskolan. För att få fler att vilja utbilda sig måste arbetsmiljön förbättras och då krävs det ordentliga satsningar, säger Tobias Baudin.

Ni i Kommunal har länge pratat mycket om bemanningen och stressen inom äldreomsorgen, men problemen inom förskolan har det inte hörts lika mycket om trots att de inte varit okända. Har ni glömt bort förskolan tidigare?

– Jag tycker absolut att vi hade kunnat göra mer, inte minst när vi pratar om yrkesutveckling för barnskötarna. Det är ett jobb som pågår nu och där har vi kommit längre när det gäller undersköterskorna och vårdbiträdena. Vi är ett stort förbund och undersköterskeyrket är ju Kommunals men också Sveriges största yrke, men det är klart att vi måste visa att vi driver frågor också för andra yrken.

 

Berättelser ur Förskoleupproret

 

”Jag ger allt på jobbet och stupar när jag kommer hem. Ofta tar jag jobbet med hem, planerar för att få dagarna att bli bra. 
I vår barngrupp finns det barn som är i behov av extra stöd från en pedagog för att få dagen att fungera. Resurs finns inga planer för och det känns som vi bara ser barngruppen i farten. Situationen sliter otroligt och hur länge jag orkar är oklart. 

Ska man gråta på en söndag? Men när måndagen kommer så får man en kram, barnen är så glad att se just mig … Då överlever man en vecka till.”

 

”Jag älskar mitt jobb. Fast jag vet att det kommer ta knäcken på mig, och fast jag så ofta stannar upp och frågar mig själv varför jag är kvar, varför jag inte redan för längesen flytt fältet. Men jag vet, i den allra djupaste delen av mitt medvetande att jag vill kriga för barnen. Samtidigt som jag gråter av blotta tanken att det riskerar att bli på bekostnad av min egen hälsa (har rest mig någorlunda sedan senaste sjukskrivningen för högt blodtryck/stress), eller min egen familj. Jag arbetar på förskola, en verksamhet som sakta men väldigt säkert glider mot botten av all värdighet.
”

 

”Jag tänker ibland tillbaka på en tid då jag arbetade på en småbarnsavdelning. Jag känner tårarna bränna av blotta tanken och det gör så ont. Det är så osannolikt att det får gå till som det gör för våra allra minsta i branschen. De är i livets start och det känns som att vi är medbrottslingar till att från början se när deras stress tar fäste. Men vi är bakbundna och får inte oroa föräldrarna eller smitta av vår rädsla av vanmakten vi känner. Så när de kommer i hallen bjuder vi på ett enda stort leende och säger lite i förbifarten att det trots allt gått ganska ok idag.”