Sara var i 20-årsåldern då hon började arbeta som personlig assistent åt en man. Hon blev varnad för mannen av sin chef som sa att hon behövde ha ”skinn på näsan”. Det visade sig innebära att stå ut med dagliga inviter om sex, kommentarer om hennes kropp och att tvingas höra om vårdtagarens sexuella erövringar och hur han haft ett sexuellt förhållande med en tidigare assistent. Sara, som egentligen heter egentligen något annat, har valt att berätta sin historia för KA.

– Jag tvingades att duscha med honom och lägga mig bredvid honom i sängen. Det värsta var att jag tyckte synd om vårdtagaren i det här fallet och bara stod ut tills jag inte orkade mer. Jag försökte prata med min chef, men fick då höra att det var sådant jag fick stå ut med om jag ville ha jobbet kvar. Chefen sa att det inte fanns någon annanstans att placera mig, så i så fall skulle jag bli varslad, säger Sara.

Sara är inte ensam om att ha erfarenheter av sexuella trakasserier. För KA berättar flera kommunalare om vad de upplevt. 

”Jag arbetade som personlig assistent åt en man som var dubbelt så gammal som jag och som var både min chef och min vårdtagare. Snart efter att jag börjat kom de sexuella anspelningarna, och det blev bara värre och värre. Han pratade om sina sexuella fantasier och att han funderade på att ta dit en manlig bekant som också kunde ta få ta del av mig ”på riktigt”, och att han ville titta på”.

”Arbetade vaken natt som assistent, brukarens son kom hem från krogen. Klädde av sig så att han bara hade kalsonger på sig och vägrade gå och lägga sig. Han hade haft så roligt den kvällen att han ville fortsätta att ha roligt hemma. Han sa det samtidigt som han tog på sin penis”.

”Många av gångerna jag utsatts för sexuella trakasserier på jobbet har jag gått till chefen och berättat vad som hänt. Men eftersom cheferna inte anser att det är deras problem ursäktar de sig ofta med att ”det är så brukaren vill ha det”. Eller ”vi som bolag kan inte gå in och berätta vad dom anhöriga ska och inte ska göra”. 

”På min arbetsplats har en manlig läkare betett sig som ett svin mot de kvinnliga sjuksköterskorna och undersköterskorna i många år. Han har åkt efter kvinnor som är på väg hem från jobbet, varit asfull och tafsat och kletat på kvinnor på varje avdelningsfest, och många av hans kollegor vet om det men ingen har gjort något åt det. Tyvärr har de som utsatts inte vågat anmäla för att de jobbar ihop med läkaren och jag som många gånger har varit vittne till händelser har heller inte vågat anmäla”.

I samband med det världsomspännande uppropet #metoo har kvinnor inom olika yrkesgrupper börjat dela med sig av sina erfarenheter av sexuella trakasserier på arbetet. Också vårdanställda har börjat berätta under hashtaggar som #nustickerdettill och #vårdens vittnesmål. Arbetsmiljöverkets statistik talar sitt tydliga språk. Siffrorna för antalet sexuella trakasserierna från kollegor och chefer inom vården sticker inte ut jämfört med andra yrkesgrupper. 

Men när KA tittar i tabellen där det står ”trakasserier från andra personer än chefer och kollegor” är siffrorna högre. Så mycket som en fjärdedel av undersköterskorna och 14 procent av de personliga assistenterna har utsatts för sexuella trakasserier av patienter, brukare eller anhöriga. Och de sexuella trakasserierna ökar i antal. Det är något som gör Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund bekymrad.

Lenita Granlund

– Det ska råda nolltolerans mot sexuella övergrepp på jobbet. Men jag har själv arbetat inom vården och jag vet att det är något som det varit svårt att prata om. Det är inte säkert att du går till chefen, utan du kanske varnar dina kollegor så att de aktar sig för den personen. Det finns en kultur inom vården av att ”lite får man tåla” om man arbetar i kontaktyrken, säger Lenita Granlund.

Samtidigt som de sexuella trakasserierna ökar har det också skett en kraftig ökning av hot och våld mot vårdpersonal. Forskning visar att en viktig orsak är färre anställda och mer stress. Vårdtagare som får vänta blir frustrerade och stressad personal hinner inte uppfatta små signaler. Lenita Granlund är tydlig med att arbetsgivaren är ytterst ansvarig för att se till att de anställda inte utsätts för sexuella trakasserier. Och att det inte finns någon skillnad på om de sexuella trakasserierna kommer från kollegor eller patienter.

– Lagstiftningen är tydlig här. Arbetsgivaren är skyldig att agera och se till att personalen inte utsätts för sexuella övergrepp, och skyddsombuden ska se till att arbetsgivaren uppfyller sitt ansvar, säger Lenita Granlund.

Men hon är också självkritisk till fackets arbete för att motverka sexuella trakasserier.

– Facket kan ha en större roll i att bryta tabut. Vi borde fokusera mer på att prata om sexuella trakasserier på arbetsplatserna och stärka skyddsombudens roll i den här frågan. Det ska vara lika självklart att ta upp frågor som rör sexuella trakasserier som andra arbetsmiljöfrågor på sin arbetsplats. Det är bra att all skit kommer upp till ytan nu, vi måste börja prata om det för att kunna förändra, säger Lenita Granlund.

Här berättar kommunalare om sina erfarenheter av sexuella övergrepp på jobbet:

#vårdens vittnesmål, och #nustickerdettill, vårdens yrkesgrupper

#hjälpaintestjälpa, personliga assistenter

#banaväg, chaufförer

#inteförhandlingsbart, fackligt aktiva