Det är tidig förmiddag när fyra bokkloka personer samlas på ett kafé i Stockholm. Britt-Marie Stegeryd och Cecilia Bross är barnskötare på olika förskolor och läser ofta i barngrupp. Pernilla Stalfelt är pedagog i Moderna museets barnverksamhet och författare till bland annat böckerna Bajsboken och Matboken. Och så Ulf Stark som skrivit mängder av böcker för barn och ungdom. Gemensamt för alla fyra är en stor kärlek till böcker och läsupplevelser. En kärlek som kan behövas när flera undersökningar visar att elever i svenska skolor får allt svårare att förstå det de läser och det blir allt färre som läser.

Britt-Marie (BM): Boken har varit viktig för mig ända sedan jag var liten. Det har följt med genom livet och att föra över det på barnen tycker jag är jättekul. Det blir som ett kall på något vis när man tycker om böcker.

Ulf (U): Min mamma läste mycket för mig när jag var liten. Då får man inpräglat i sig ett slags magasin av historier och språk och sådana saker. Sedan läste jag mycket själv med min egen tysta röst. Det blev säkert en fortsättning då när mammas röst försvann.

Cecilia (C): Jag har någon sorts dröm. Jag vill ta bokvärlden och barnvärlden och föra ihop dem. Jag vill att barnen ska få lära sig att tänka kritiskt och uppmuntra det där kritiska tänkandet och reflektera kring texter.

BM: Det tycker jag också är viktigt.

Pernilla (P): Det är jätteviktigt. Att börja med böcker när man föds och umgås med dem. Man kan börja med ett- tvååringar och få dem att gilla böcker på alla sätt.

U: När man läser i grupp blir reaktionerna så hemskt olika. Vägen till individualisering går genom gruppen.

C: Ja, man hittar sig själv genom att läsa något tillsammans. Man ville att de skulle hålla sig till ett spår som man tänkt ut.

BM: Därför är det ju också så kul om de får rita när vi läser. De sitter tysta och lyssnar och sedan kan man jämföra.  Jaha, du tyckte så och jag så.

P: Och man ser vad de tyckte var viktigt. Kanske någon tar hästen och en annan har tagit prinsessan.   Och det är ju så när man tolkar hela tillvaron.

Man kanske kan bestämma med varandra, att nu har jag min bokcirkel och då tar jag tre barn så tar de andra lite fler.

På era förskolor verkar det vara så att man läser mycket och tänker på hur man gör efteråt. Tror ni att det är så överallt?

C: Det som motarbetar det är att det är jättemycket barn i stora grupper. Då kan man inte få den där guldstunden och den där känslan av att man är nära varandra och har ett tankeutbyte som landar någonstans.

P: När jag jobbade på Montessori så hjälpte vi varandra för att få till små grupper. Man kanske kan bestämma med varandra, att nu har jag min bokcirkel och då tar jag tre barn så tar de andra lite fler. Då får man de där stunderna med barnen när man kan vara nära. Det kan man få stöd för i riktlinjer för förskolan.

C: Vi har ju 21 barn och jag läser ibland för alla. Då börjar jag alltid med att ett av barnen återberättar det som hände gången innan. Det blir en omläsning när de minns: ”just det, det var det där som hände och sedan hände allt det där!”. Och när vi väljer böcker att läsa går vi på det barnen gillar. Det står ju i vår läroplan att de ska ha inflytande.

BM: Och på biblioteket så får de ta en egen bok.

C: Precis, för då får man både lättlästa saker som Lasse Maja och sådant som jag tycker att de ska ha.

Det är det som jag tycker är häftigt med att läsa ihop. Det blir en gemensam upplevelse.

Är det viktigt då? Är det inte viktigare att barn läser än vad de läser? När jag var liten läste jag mycket Kitty- och Danteböcker.

U: Det gjorde jag också. Fem och Sjuböckerna och allt det där. Men man ska inte bara läsa det. Om jag tänker så här: Egentligen så utspelar sig lika mycket av världen inuti mitt huvud som utanför. Den inre världen är precis lika viktigt som den yttre. Då ska man vara lika omsorgsfull och bygga lika omsorgsfullt som när man bygger navigationscenter, inte sådant som ska rivas efter tre månader. Böcker är ett sätt för barn att se sig själva. Och man läser in sig själv i det man hör.

P: Men det kan ju ändå vara bra för språket med lättläsningsböcker men det får ju inte konkurrera ut…

U: De behöver både högläsning och lättläsning samtidigt.

BM: Det är så nyttigt med det här Läsa mera projektet som jag och Cecilia är med i (se artikeln intill). Där blir vi tilldel-ade böcker som vi ska läsa med barnen. Ibland tänker man att den här passar nog inte våra barn. Men så går det bra.

C: När vi fick Shaun Tans Det röda trädet så tänkte jag: ”nej, det här kommer aldrig att gå” när jag läste den själv. Det är en bok om en person som genomgår en depression med ganska läskiga bilder, tycker jag. Men det var ingen som blev beklämd eller orolig. Några sa till och med att den var rolig och i varje bild fanns så otroligt mycket att prata om.

U: Man ska inte vara så rädd för att de blir ledsna heller. En stjärna vid namn Ajax, den handlar om en hund som får en pojke. Men så dör hunden och pojken får höra att han kan ha blivit en stjärna och letar efter den i världsalltet. När jag hade en läsning för barn så frågade vi efteråt: Hur många döda känner ni? Det var jättebra. Någon hade en död mormor, någon ett marsvin.  Det var alla kategorier och så var det en som hade ett gosedjur som var totaldött.

C: Döden blir en källa till glädje!

U: De satt i tjugo minuter och pratade om sina döda.

P: Jag försökte läsa Barbro Lindgrens Lilla Sparvel för min dotter och hon fick ångest. Men ett barn hämtar inte den boken då. Sedan, fem år senare kanske det kan vara något som hon vill läsa om.

U: Den boken beskriver ju en sorts barnångest och då är det klart att det känns ångestframkallande, men ibland kan det ju kännas bra också att det finns böcker där man får känna så där.

BM: Det är kul med dina böcker Pernilla, som Dödenboken, det är en bok som våra barn plockar fram själva. De lägger sig runt den och tittar och skrattar åt bilder på kistor och döda. Där hade man ju backat lite som vuxen.

P: Det är det som jag tycker är häftigt med att läsa ihop. Det blir en gemensam upplevelse.

KA:s läsarpanel om barnböcker

Britt-Marie Stegeryd, barnskötare, Stockholm, 62 år
Väg in i yrket: Jag jobbade som IT-pedagog och tekniker, men blev arbetslös 2003. Hittade en utbildning till barnskötare hos Arbetsförmedlingen. Nu har jag jobbat med barn i sju år.  
Boktips: Björnens sång av Benjamin Chaud. Om en björnunge som kommer bort och hans pappa som letar.
Popcornmannen av Charlotte Lagerberg Thunes – om känslor för de minsta.

Cecilia Bross, barnskötare, Stockholm, 37 år
Väg till yrket: Jag läste litteraturvetenskap på universitetet. Samtidigt vikade jag på förskola och fick fast tjänst. Jag läste in barnskötarutbildningen på distans. Nu ska jag läsa vidare till förskollärare och få hela pedagogiken.
Boktips:
Lennarts Listor av Barbara Bottner och Gerard Kruglik bilder av Olof Landström. Om vänskap och olikheter.
Till vildingarnas land av Maurice Sendak om fantasi, att hitta sig själv och sina gränser.

Pernilla Stalfelt, författare och museipedagog, Stockholm, 51 år
Väg till yrket: Pluggade på universitetet och gick på konstskolor. Började på Moderna museet för att jag ville jobba med barn och pedagogik. Ritade på Hårboken för att det var kul. Första förlaget förstod inte vad det var. Den låg i byrån i tjugo år innan den kom ut 1996. Sedan har jag fortsatt.
Boktips:
Det blåser på månen
av Eric Linklater – fantastisk historia från lågstadieåldern.
Folksagan Prins hatt under jorden  - något så ovanligt som en folksaga där prinsessan är hjälten.

Ulf Stark, författare, Lidingö, 69 år
Väg in i yrket: Jag läste mycket som barn och började skriva själv som 15-16-åring. När jag var 19 år kom min första bok, en diktsamling. Började sedan arbeta på AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen). Jag var lite trött på jobbet och skrev på 70-talet en bok till en barn- och ungdomsbokstävling som jag vann. Nu skriver jag mest bilderbokstexter.
Boktips:
Åsa Linds Sandvargenböcker - filosofiska högläsningsböcker för 4-100 åringar om allt.
Vilken bilderbok som helst av Eva Lindström.