Chiafrön, glutenfritt, superbär, fermenterade grönsaker. Vi översköljs av mattrenderna. Åsikter om vad som anses vara rätt eller fel att äta har funnits lika länge som människans existens. Men tack vare sociala medier har det blivit lättare för självutnämnda experter att sprida sitt mumbojumbo om detox eller den nya trenden ”clean eating”.

De senaste åren har clean eating blivit som en religion. Enligt förespråkarna finns det ren och smutsig mat, genom att äta ”ren” mat blir vi renade i kropp och själ. Matmagasin, extrabilagor och morgon­soffor bjuder alla in kvacksalvare som berättar om den nya religionen. Trots att det inte finns vetenskapliga belägg för att acai eller chiafrön har en läkande effekt på kroppen. Och vad gäller att rena kroppen: levern och njurarna sköter ju det där åt oss.

Det vi däremot vet för säkert är att personer som äter mat där frukt och grönsaker står i centrum har en lägre risk för hjärt- och kärlsjukdomar och vissa typer av cancer. Vad man också vet är att diabetes, KOL, kärlkramp och hjärtsvikt är dubbelt så vanligt bland människor med arbetaryrken som bland tjänstemän. Skillnaden i medellivslängd mellan en högutbildad person i en välbärgad stadsdel och lågutbildad person i Stockholms förortsnät är i snitt uppemot tio år, enligt Stockholms läns landsting.

Vad ska vi göra åt det? Den frågan saknar jag i matmagasin och TV-soffor, likväl som i den politiska debatten. Det handlar om många människors verklighet och vardag. Tio år i medellivslängd är mycket. Det är skillnaden mellan att hinna se sina barnbarn växa upp.

Men att leva kortare är inte hugget i sten. Mycket av ohälsan går att förebygga och åtgärda. Men då krävs det mindre av mattrender, och betydligt mer av politiska beslut. Bättre arbetsmiljö, kortare ­arbetstid och starkare välfärdssamhälle är oerhört mycket viktigare än chiafrön och clean eating.

Att högre utbildning är relaterat till bättre hälsa och längre livslängd beror till stor del på vilka jobb vi har och vilka möjligheter vi har i livet. Arbetsmiljön för busschaufförer, undersköterskor och lokalvård­are är betydligt tuffare än för högre tjänstemän. Kommunalarbetare kan inte som tjänstemännen lämna sin dator för att ta en paus, gå och träna på ­arbetstid eller hämta barnen lite tidigare.

Undersköterskor och vårdbiträden har larmat gång på gång för att arbetssituationen är så pass ohållbar att personalen inte ens hinner äta, inte hinner ta rast, inte hinner ta en frukt, inte hinner gå på toaletten ens en gång. Där har våra politiker något att bita i.

PS: Barnbidraget höjs för första gången sedan 2006. Regeringen föreslår en höjning på 200 kronor per månad. En liten men välkommen reform för barnfamiljer.