En artikel om ett fall av orimligt dåliga arbetsförhållanden för personliga assistenter i Kommunalarbetaren visar att något måste göras. Människor ska inte fara illa på jobbet. När missförhållanden upptäcks i gemensamt finansierad välfärd måste vi som försvarar systemet föreslå åtgärder. Alternativet är att legitimiteten för personlig assistans hotas.

Debatten om personlig assistans har varit het på senare år. I korthet står debatten mellan argument som rör å ena sidan kostnader och fusk, och å andra sidan individuell frihet och att kunna leva som andra. Det har slagit mig att de som bär upp systemet – alla personliga assistenter – ofta är helt osynliga i argumentationen. Ändå är det de personliga assistenterna som med sin professionalitet garanterar att systemet fungerar. De är också de som kan slå larm i de få fall det inte gör det. Det förutsätter att de personliga assistenternas ställning är tillräckligt stark.

Exemplet i Kommunalarbetaren visar att det finns problem med arbetsvillkor i branschen. Det finns också problem med snedvriden konkurrens mellan assistansföretag. Jag har mött seriösa företagare som önskat differentierad assistansersättning så att företag med schysta villkor för personalen inte missgynnas. De har pekat på det orimliga i att staten betalar lika mycket per assistanstimme till utförare oavsett hur arbetsvillkoren ser ut. En utförare som tillämpar kollektivavtal har högre kostnader för försäkringar och tjänstepension. En utförare som tillämpar kollektivavtal tar ofta ett större ansvar för kostnader i samband med sjukskrivning eller uppsägning. Företag med sämre villkor kan använda dessa pengar till annat och samtidigt vältra över kostnader på samhället. Så kan vi inte ha det.

Liberalernas arbetsgrupp ”En förnyad funktionshinderpolitik” har tagit frågan på allvar. Ska vi säkra legitimiteten för personlig assistans måste vi också utforma systemet så att missförhållanden inte uppstår. Personalens villkor är då en nyckelfråga. Till Liberalernas landsmöte i höst föreslår vi därför att staten ska kunna ställa krav på att assistansföretag erbjuder de anställda kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor.

Syftet är att ta hjälp av den svenska modellen för att försvåra för oseriösa företag och arbetsgivare. Erfarenheten visar helt enkelt att det är få företag som ägnar sig åt oegentligheter och rovdrift på personal som har kollektivavtal. 

Valet står inte mellan att göra ingenting och att avveckla assistansen till förmån för gruppboenden, som Josefine Petterson föreslår i Kommunalarbetaren. För oss som värnar systemet måste lösningen vara att rätta till brister som orsakar missförhållanden. Personalen och arbetsvillkoren spelar då en viktig roll. De flesta är överens om att vilja stärka seriösa företag i branschen och att göra det svårare för oseriösa utförare. Jag tror att den effekten uppnås snabbare och effektivare genom krav på arbetsvillkor än genom ytterligare kontroller.

Johan Enfeldt,
Regionpolitiker (L) i Uppsala och ledamot av Liberalernas arbetsgrupp för en förnyad funktionshinderpolitik