Kropp

|Texten som vann andrapris i Kommunalarbetarens novelltävling 2018, skriven av Emma Missne.

Jag är Mirjam. Jag bor i det ljusgula putshuset på Gibraltargatan och från köket ser jag ut över busshållplatsen och från vardagsrummet ser jag ut över komposttunnorna, där det springer råttor om nätterna.

Varje morgon när jag går upp, drar av mig pyjamasen och står där, naken framför spegeln. Jag inuti kroppen, jag i rörelserna, hur jag går över golvet, hur jag fyller kaffe i muggen, blå och stor och blank. Det är väl jag. Detta är jag. Men ändå står jag där, morgon efter morgon efter morgon. På samma sätt.

Några minuter efter sju. Jag går ut ur lägenheten, låser, dörren är vinröd, ingen reklam och Edvin Ekdal. Vänder mig ut i trapphuset.

 

Jag drar upp dörren med det institutionsrutiga fönstret, ståltrådarna löper genom glaset som rutor, galler. Kliver in på gummimattan, skrapar skorna.

Vår skola är ena flygeln av den vanliga skolan. Här handlar ingenting om innebandy, status och nationella prov. Här finns blöjor i stället för klotter på toaletterna, rullstolar i stället för möbler blockerar brandutgångarna, inhalationsmasker trängs i necessärerna i stället för speglar och hårborstar. Här står undervisningen mot epilepsianfallen, kommunikationen mot kroppar som håller fast orden. Här möts livet och döden och teckenspråkskurserna och sondmatningsmaskinerna. Här är skolan för människorna som gömts undan.

– Stina! 

Stina lyssnar inte, går och håller handen emot väggen, stödjer. Stegen stapplar lite. Ett efter ett efter ett. Knäna är stela, hon lyfter inte fötterna när hon går, hon lyfter benen. Kommer ut i hallen, rakt emot mig. Hon ser på mig och jag lyfter henne upp upp nästan i taket, kramar. Hej Stina, viskar jag i örat och hennes hår kittlar och luktar schampo, hårbandet med ett plastäpple håller på att trilla loss. 

– Stina!

– Hon är här.

Gunnels trygga steg genom korridoren. Lysrörsljusen som suddar ut hennes konturer lite lite.

 

Ibland får jag syn på barnen utifrån. Det blir så normalt annars, hur de lever och är och har det, men ibland kommer ett friskt syskon, springer i korridoren och jag får syn på våra barn från ett annat håll.

Alltså nu vet inte jag hur det är att inte kunna gå, att vara sju år eller tio och ha blöja, att alltid behöva hjälp och snart behöva lyftas med maskiner och att alla omkring dig ser det som är sjukt och ingenting annat än det sjuka. Men de är fel, precis som jag är de fel och de har kroppar som inte samarbetar och de skaver hela tiden i de andras ögon. De ska städas undan, därför att de påminner oss andra om att det kunde varit vi. Att det kan vara vi, i morgon efter bilolyckan till exempel. Det vill vi inte veta, vill vi inte tänka på.

På samma sätt är det så mycket lättare att vara i det där perfekta könet i stället för att tänka på att det skulle finnas några alternativ, några andra kroppar, eller könsuttryck åtminstone. Barnen stör, och om jag vågade leva i närheten av den jag verkligen är, skulle jag störa lika mycket.

 

Jag släpper försiktigt ner Stina, hon sätter sig på golvet, så att Gunnel ska behöva lyfta henne, för att sedan kunna ta henne i handen och få med henne ner längs den lindblomsgröna korridoren till klassrummet. Stina ser på mig och skrattar. I flera minuter har jag glömt vilken dag det är, men så känner jag plastpåsen jag håller i handen.

– Ja, i dag ska vi till badhuset.

Gunnel ser på mig. Hon har små rynkor runt ögonen. Du har grejer med dig, ser jag. 

Gunnel är fin i sina randiga byxor och ljusrosa naglar. Hon kramar min axel med sin stora hand.

 

Efter frukosten åker vi. Vi ryms allihop i bussen om vi tränger ihop oss. Chauffören har satt fast rullstolarna och nu rattar hon bussen och pratar i sin telefon som om vi inte var där. Olle har ena benet över det andra och ser ut genom framrutan. Stina sitter på sätet innanför mig. Bakom oss Gunnel och Sara.

Lotten har glömt tamponger och kan inte bada. Jag har inte mens, jag har för stora badbyxor, fastknutna hårt runt midjan. Jag har rakade ben. För att det ändå finns gränser.

Jag hatar simhallen, hatar det ljumna, kissuppvärmda vattnet.

Den pigga instruktören. Badbyxorna som smiter åt i det blöta.

Uppskattningen. Vad fint att du badar med tjejerna. När jag lyfter Stina upp i luften och hon sprattlar med benen, blir mina biceps väldigt stora. Mitt hår blir nästan mörkt när det är blött, hänger ner över axlarna, längre, tyngre. Jag sneglar nedåt. Mina bröst är mycket små, men de finns där. Och snoppen krymper ihop i vattnet.

Blir minimal. Jag vet kvinnor med så här små bröst. Med mer hår på magen än jag. Andra kvinnor.

Olle ser obesvärad ut, bekväm i det ljumma vattnet, stadiga fötter mot kakelgolvet. Hans kropp är en gymnastiklärarkropp med musklerna tydliga under huden. Han ser på mig. Bakom honom skimrar kaklet i turkost där det suger åt sig färgen från vattnet.

Glittrande våta droppar som rinner nedför kakelplattorna. Hade det där kunnat vara jag?

Vi går i cirklar, rullar bollar. Vi sjunger. Högst sjunger Frökenjane. Barnen får flyta på kuddar. Röda kuddar mot det turkosa vattnet. Rutorna under fötterna, jag känner kaklet mot fotsulorna. Halt och blankt. Vi har våra roller, jag håller hårt i Stina men vattensångerna pågår någonstans utanför mig. Stina ser på mig hela tiden och jag undrar vad det är hon ser. Hon blir som stillsam av vattnet. Trött. Som att hon vill somna, ligga på ytan av det turkosa, guppa. Hon är perfekt och hon skulle inte sjunka.

Om jag kunde föda ett barn skulle jag vilja att det var ett Stinabarn.

 

Illustration: Sofie Marklund

Skriv din kommentar

Kommentarer är tillåtna till 2018-05-03.
Din kommentar kan komma att publiceras som en insändare i KA:s papperstidning.