Jonas Malmström
Sophie Vuković. Foto: Jonas Malmström

”Land och nationalitet – en förlegad idé”

|Hon växte upp i tre olika världsdelar. I filmen ”Shapeshifters” undersöker hon vad som händer med dem som saknar traditionell nationstillhörighet.
– Man kan se det som att det finns en potential i att inte höra hemma, säger regissören Sophie Vuković.

En shapeshifter är i mangavärlden ofta en skolflicka med superkrafter, som kan ändra form. Den lever dubbelliv och för Sophie Vuković blev det en metafor för hennes film, som har biopremiär om bara några dagar.

– Shapeshifters är i rörelse hela tiden. Det kändes lite som filmens kärna. Att vi kanske ska börja se ”hem” som något rörligt. ”Hem” kan skifta form och förändras, för så är det för många. Det passade också för hur filmen ser ut formmässigt. Den har ingen jättefast estetisk form.

Filmen består både av dokumentärt material och sekvenser där skådespelare gestaltar minnen hos berättarrösten och allt handlar egentligen om Sophie Vuković själv, hennes uppväxt, hennes minnen, hennes reflektioner.

”Det finns ju folk som kanske är födda här men ändå inte känner sig hemma. Fast de är inte hemma någon annanstans heller”.

Hon tar emot i sin ateljé på Konsthögskolan i Stockholm där hon går sedan några veckor tillbaka. Det är ett stort rum med mycket prylar och möbler, stökigt fast ändå lite opersonligt. Ett piano här, några böcker där. Hon delar ateljén med en annan student och har nyss flyttat in.

När hon svarar på frågorna vänder och vrider hon på orden, stannar ofta upp mitt i meningarna och byter riktning, eller börjar om på ett annat sätt.

– Jag kände att jag inte hade sett så många svenska filmer som tog upp det här temat ur den synvinkeln som jag var intresserad av, det existentiella. Vad gör det med en? Det finns ju folk som kanske är födda här men ändå inte känner sig hemma. Fast de är inte hemma någon annanstans heller.

Hon beskriver känslan som att leva i ett mellanrum men vänder det i slutet av filmen till en möjlighet, att där finns något vi ännu inte satt ord på eller kan definiera.

– Det här med ett land och en nationalitet är kanske en förlegad idé. Vi kommer behöva tänka om. Som modell kommer det inte funka så länge till. Det är redan så att det inte funkar för ganska många människor.

Det andra stora temat i ”Shapeshifters” är sorgen över en förlorad vänskap. Det är här minnena och scenerna med skådespelare får stor plats. En barndomsvän gled ifrån henne.

– För mig var det intressant att en relation som verkligen inte finns längre fortfarande kan leva väldigt starkt inom oss och minnet blir verkligare än nuet. Och hela filmen handlar om sökande efter tillhörighet.

Sophie Vuković har bland annat en bakgrund som journalist. Kanske är det därför hon då och då recenserar frågorna med kommentarer, som ”det var en bra fråga”, eller ”det har ingen annan tagit upp”. På samma sätt som hon under intervjun svarar på frågorna på ett sökande sätt har hennes film en sökande ton. Hon säger också att hon vill att slutet ska kännas öppet. Att det kan vara motstridiga känslor. Att det är okej.

Något hon tvingades fundera mycket på under arbetet var gränsen mellan det privata och det personliga.

– Varför är min berättelse något som andra skulle vilja höra? Det är egentligen väldigt narcissistiskt. ”Nu ska jag prata om mina känslor och så ska alla tycka om det och lyssna.” Det är att ta plats liksom. Men för mig hjälpte det att se mitt eget liv och mina egna upplevelser som ett material precis som annat material när man jobbar med film. Det hände efter ett tag. Till slut hittade jag lite distans och då var det lättare.

Stolt berättar hon att efter de festivalvisningar som varit har många kommit fram efteråt och sagt ”det här är min berättelse också”.

Här finns KA:s recension av "Shapeshifters". 

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-11-16 13:12