Det är beklämmande och anmärkningsvärt, att ingen i vår fackförening, varken från centralt håll eller från Västerbotten besvarar vår kritik, våra krav och våra frågor. Inte heller från LO vill någon replikera. Möjligen utgör denna typiska härskarteknik en indikation på hur korrekt vår kritik är angående de demokratiska värderingarna i ledningen för vår fackföreningsrörelse. Nåväl, intervjun med Torbjörn Johansson får väl ses som en indirekt replik. Han säger att LO inte har någon anledning att försvara ”extremistfacks” strejkrätt.

Samtidigt ser han tydligen inga problem med att LO, för att försvara ett i hela världen ökänt antifackligt företag, går med på en överenskommelse som Svenskt Näringsliv har drömt om i många årtionden. Detta gör man för att man lägger hela skulden för konflikten i Göteborgshamnen på Hamnarbetarförbundet. Av de 379 timmar som hamnarbetet legat nere under 2017 så stod de för åtta timmar strejk och APM Terminals för 371 timmar lockout. Om man lägger det förblindande hatet gentemot fristående fackföreningar åt sidan, så ser man tydligt vem som har skadat verksamheten mest.

Torbjörn Johansson hänvisar också till att det inte bara är de borgerliga partierna som stödjer näringslivets krav på ändrade konfliktregler utan att även regeringen gör det. Att vår socialdemokratiskt styrda regering utsatt hela fackföreningsrörelsen för århundradets svek i och med tillsättandet av Stridsåtgärdsutredningen, är verkligen inget hållbart argument för att även LO ska svika.

Att hävda att LO-förbunden varken förlorar något eller påverkas av förslaget, är helt enkelt inte sant. I realiteten innebär det en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. De får möjlighet att skjuta upp eller stoppa stridsåtgärder med hänvisning till formaliafrågor.

Det medför också en risk för att strejker förbjuds om syftet med strejken är att hindra avtalsshopping. Såsom i konflikten vid Figeholms pappersbruk där arbetsgivaren ville ha det billigare avtalet med sämre villkor. Kurt Junesjö, tidigare förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd, drar slutsatsen att om lagförslaget blir verklighet, så skulle en Figeholmsstrejk bli förbjuden.

Torbjörn Johansson menar att det är både nödvändigt och ansvarstagande av LO att gå med på att begränsa strejkrätten. Det är varken det ena eller det andra. Det är både oförlåtligt och oerhört tragiskt. LO borde i stället försvara strejkrätten. För detta är ingen liten fråga. Det är ryggraden i hela fackföreningsrörelsen.

Om Torbjörn Johansson och LO-ledningen inte anser att strejkrätten är värd att försvara då förstår man att de inte bryr sig om den inskränks. Men för medlemmarna är och förblir strejkrätten oerhört viktig.

Vilka var förresten motkraven gentemot arbetsgivarna? Ställdes det under dessa förhandlingar överhuvudtaget några krav från LO:s sida, till exempel att inskränka lockouträtten? Det hade varit det minsta man kunnat begära med tanke på APM Terminals ansvarslösa användning av lockout-vapnet.

Eller motkrav om att Svenskt Näringsliv drar tillbaka sina andra krav på att nästa regering ska inskränka strejkrätten ytterligare, med förbud mot sympatiåtgärder och införandet av en proportionalitetsregel vid konflikter. Nej, det gjorde man uppenbarligen inte. Som Peter Jeppsson, vice VD för Svenskt Näringsliv, sa angående de andra kraven: ”De kraven står fast”.

Varför står vi egentligen och sjunger Internationalen vid olika fackliga sammanhang? Det blir svårare och svårare att förstå kopplingen. Upp till kamp emot kvalen. KAMP! Ingenstans i texten finns det något om att det är nödvändigt att lägga sig ned och ge upp för annars blir riksdagen eller näringslivet sura. Vilka är det egentligen Torbjörn Johansson och LO-ledningen företräder? Vilket uppdrag har ni? Att värna medlemmarnas intressen eller att inte förstöra stämningen i mötesrummen med Svenskt Näringsliv?

I stället för att kroka arm med Svenskt Näringsliv och lägga fram det här anti-fackliga förslaget borde LO-ledningen vända sig till Hamnarbetarförbundet och be att få gå en kurs hos dem. En kurs i interndemokrati och hur man skapar en stark och levande fackförening med beundransvärd sammanhållning och kampvilja.

Vi kan inte gå med på att 18 personer i LO-borgen i Stockholm med sitt agerande äventyrar strejkrätten för alla andra på arbetsmarknaden.

Arbetsplatsklubb Umeå Trafiks styrelse
(tillhör Kommunal Västerbotten)