Tomas Bergman
Pernilla Sundström, Margareta Lundgren och Elisabeth Öhlund. Foto: Tomas Bergman

Makt på jobbet ger arbetsglädje

|Glada och stolta medarbetare, få sjukskrivna och bra ekonomi. Städ­enheten i Piteå kommun borde vara en förebild i städbranschen, men än så länge saknas efterföljare i större i skala.

I Piteå kommun har städarna varit med och bestämt på jobbet sedan 2009 när städningen blev en egen resultatenhet.

– Det är ju vi som är duktiga på städ och vet hur det ska göras, säger städaren Elisabeth Öhlund.

På Hortlax skola är det hon och kollegerna som sköter kontakterna med rektorn och annan personal om hur städningen läggs upp.

– Vi vet ju vad de beställt och sedan lägger vi upp ett schema efter det.

Redan 2004 togs beslutet om att lägga mer makt på städarna. Det var på chefernas initiativ och ett led i att få ner de höga sjuktalen.

– De låg på 18–20 procent. Vi kände oss knäckta över att vi inte fick ner dem trots att vi jobbade mycket med den fysiska arbetsmiljön. Det kändes som att vi tog in personal friska, använde dem och så kom de härifrån sjuka. Vi förstod att det var den psykiska miljön vi behövde förändra, säger Margareta Lundgren, chef för städenheten.

Metoden fungerade och sjuktalen sjönk på några år till under 5 procent, sedan dess har det varit grunden för arbetet här. Det har också gett ekonomisk vinst.

– Under alla år har vi gått plus jämfört med budgeten. Det är för att alla hjälps åt att se var vi kan spara på saker, säger Margareta Lundgren och får medhåll av lokalvårdaren Jenny Wasslen.

– Ja, vi köper inte in saker i onödan. Om vi på min skola till exempel behöver köpa in rondeller till städmaskinerna, så frågar vi först i veckobrevet som alla får om det är något annat ställe som har över.

Samarbetet går inte bara via veckobrev. Gemensamma raster, arbetsplatsträffar och uppstartsträffar gör att de flesta känner varandra trots att de är nästan hundra anställda i en till ytan stor kommun. Det finns också flera grupper som har ansvar för sådant som materialinköp och inköp av arbetskläder.

Jenny Wasslen som är med i arbetsteknikgruppen, har gått kurser i ergonomi och kallas ATO – arbetsteknikombud.

– Vi har ett projekt nu där vi ska titta på hur alla rör sig när de moppar och ge råd om rörelser som är bra för kroppen. Det gäller att göra det på ett fint sätt så att det inte känns som tillsägelser, säger hon och berättar att all personal också får träffa fysioterapeuter fyra gånger om året.

Trots att personal, chefer och kunder är nöjda med arbetssättet har Piteå inte fått några efterföljare. Margareta Lundgren är frågande till varför.

– Vet inte om det är rädslan hos cheferna att inte behövas om man släpper ut all makt. Man måste släppa lite på prestigen. Vi betyder ju alla lika mycket och behövs på olika sätt, säger hon.

Therese Öhrling på Luleå tekniska universitet skrev sin doktorsavhandling om städenheten i Piteå. Hon känner inte heller till några efterföljare.

– Jag har träffat flera kommuner som har sagt att de har blivit inspirerade och som skulle vilja jobba så här. Men jag vet inte någon mer som gör det genom att bilda resultatenhet.

Hon tror att både kommuner och företag skulle kunna använda sig av arbetssättet.

– Det är ju inget nytt att det ger bra resultat när personal får mer inflytande, säger hon och resonerar om att spridningen bromsas av tanken att det måste vara goda tider för att satsa på arbetsmiljö och delaktighet.

Therese Öhrling menar att det borde vara tvärtom.

– Det är i stället när det är kärvt och man ska konkurrera som man borde jobba med sådana här saker för att skapa bättre möjligheter för att lyckas och spara pengar och ha det som konkurrensmedel.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-11-08 11:36