Genom hela sitt yrkesliv kan man säga att PC Jersild har varit aktiv inom tre områden: I botten är han utbild­ad läkare och har varit praktiserande inom psykiatri. Sedan är han, kanske främst, skönlitterär författare som vunnit en rad prestigefulla priser. Samtidigt som han har ut­övat dessa två yrken har han också varit livligt aktiv i samhällsdebatten, framför allt i frågor om sjukvård. Han har propagerat för organtransplantationer och rätt till dödshjälp.

Och nu sitter han framför mig i ett intervjurum på ett stort hotell. Han bär en lammullströja över skjortaxlarna och glasögon långt ner på näsan. Rummet är lika kalt och intetsägande som ett patientrum på ”Babels hus”, det namn Jersild gav sin roman från 1978, där han kritiserade den avhuman­iserade institutionaliserade sjukvården. Boken blev sedan film, med en oförglömlig Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen.

I den nya boken, ”Tivoli”, är det återigen sjukvård­en och omsorgen om de äldre i samhället som är temat. Gröna Lund, storstadens största nöjespark, har gått i konkurs. Hela marken köps upp av kinesiska riskkapitalister och under det nya namnet ”Lycksalighetens ängder” byggs ett enormt lyxreservat för välbeställda äldre upp där det förut kördes radiobilar, skrattades i lustiga hus och hisnades i berg- och dalbanor.

– Innan jag slutade som läkare funderade jag faktiskt på att skriva en avhandling om åldrande. Jag har varit intresserad av det på många olika sätt.

I romanen samsas en mängd röster, oftast är det de äldre själva som får komma till tals. I ett avsnitt handlar det om Danuta Fransson. Hon är 114 år och nu surrar tevekamerorna över hennes sjukhussäng då hon ska slå rekordet och bli Sveriges äldsta person.

Är det bra att bli 115 år?

– Nej, jag tycker egentligen inte det. Det finns en teori om att människan knappast kan bli äldre än ungefär 120 år. Men så finns det en del som säger att vi ska försöka rucka på det med genteknik och vad fan du vill och målet är då 150 år. Det ställer jag mig oerhört frågande till.

Samhällsdebattör Jersild har talat. Han säger att många unga människor tycker att det låter intressant att förlänga livet, medan många som redan är äldre inte gör det.

Vad beror det på?

– Jag har själv levt i 82 år. Risken för att få stroke eller cancer ökar för varje år. Framtidsutsikterna är ju lite disiga om man säger så.

Den jersildska humorn. Lakonisk, småcynisk, mörk.

I ”Tivoli” skildras inte bara de äldre, utan också de som arbetar på ”åldersgettot”, som Jersild på ett ställe beskriver det lyxiga pensionärsboendet på Djurgården. I den här framtidsskildringen utförs städjobbet av ”de osynliga”, papperslösa flyktingar som utnyttjas med maffiametoder.

– Precis som i dag. Min teori är att klyftorna i Sverige har ökat och jag tror att de kommer att fortsätta att öka.

Undersköterskorna i ”Tivoli” är inte många. I  stället finns människoliknande robotar som kan prata och erbjuda en stunds närhet.

– Många tycker det är så läskigt med robotar, men jag tror att man måste ha en mer nyanserad syn. I vårdyrkena finns ju en hel del manövrar som man skulle behöva hjälp med.

En sådan manöver som inte är populär bland personalen i boken är vem som ska blåsa upp den uppblåsbara Barbara som är gamlingen Wilhelms enda sällskap.

– Gamla människor kan mycket väl ha erotiska behov. Han skadar ingen. Varför kan han inte få ha det här?

Säger PC Jersild. Och skrattar lite.

PC Jersild

Född: 1935 i Katrineholm. Bor sedan länge i Stockholm.

Karriär i korthet: Skönlitterär debut 1960 med novellsamlingen ”Räknelära”. Läkarexamen 1962. Har suttit i styrelsen för Förbundet Humanisterna.

Böcker i urval: ”Vi ses i Song My” 1970, ”Barnens ö” 1976, ”Sena sagor” 1998.