Som inom de flesta arenor på 1960-talet dominerades den så kallade franska nya vågen av män. Men det fanns ett undantag: Agnès Varda. Och hon gör fortfarande nya filmer, i år fyller hon 90 år. 2017 fick hon en Heders-Oscar för sin livslånga filmgärning.

Nya vågens regissörer filmade ofta ute på gator i stället för i studior, de gjorde filmer med små resurser och experimenterade med form.

Jag upptäckte Agnès Varda genom den underbara filmen ”Agnès stränder”. På ett mycket originellt vis guidar hon oss genom sitt liv som regissör och människa. Stränder knyter samman livets olika faser. Det märks i synnerhet i Vardas personliga dokumentärer att hon även är fotograf och bildkonstnär.

Den här filmen skapade ett stort intresse hos mig för Agnès Varda, både personen och regissören. Till min glädje fick jag tag i boxar med flera av hennes filmer från 60-talet, där ”Cléo från 5 till 7” är mest känd. Där följer vi en ung sångerska under två timmar i Paris, hur hon fördriver tiden medan hon väntar på besked om hon har cancer. Det är en spelfilm med dokumentär känsla.

Nu är Agnès Varda Sverigeaktuell igen med en personlig dokumentär där hon själv, tillsammans med fotografen JR, tar med tittaren till franska byar och dess invånare. I ”Faces, places” porträtteras personer som sällan syns i konst och film: äldre, brevbärare, servitriser, lantbrukare och gruvarbetare. Nu får de synas ordentligt – Varda och JR reser i en skåpbil med en fotoautomat som skriver ut enorma fotografier. Dessa fästs sedan över hela väggar på olika byggnader i byarna. Det är en fascinerande film med stor kärlek till människor och konst, jag njuter hela tiden.

 

PS: ”Faces, places” har premiär den 23 mars på Folkets bio runtom i landet.