Illustration till novell nummer 4, Illustration: Sofie marklund
Illustration till novell nummer 4, Illustration: Sofie marklund

...men som aldrig slutat drömma

|Undersköterskan Annika Edin från Sundsvall kom trea i KA:s novelltävling. Här är hennes berättelse.

Jag drar ur diskproppen, står kvar och väntar, tittar ned på de svaga virvlarna i hon och lyssnar efter sorlet av rinnande vatten i röret under. Det sjunker undan väl långsamt.
   Hemma skulle jag aldrig finna mig i det, men i det här gamla huset vid skogsbrynet känns det normalt.

Det surrande ljudet inifrån sovrummet kittlar mig i ryggen och jag märker att det ändrar karaktär. Jag skakar av mig diskhandskarna, spritar händerna och lirkar upp ett par latexhandskar ur lådan i hemtjänsthyllan. Snabbt förvandlas jag från köksbiträde till undersköterskan som påpassligt vakar över sin patient. Han tittar upp från sängkanten och försöker le mot mig bakom andningsmasken, när jag kommer in i rummet. Ångorna som puffar ut ur maskens sidor får honom att likna en frustande tjur. Jag fnissar till, men blir allvarlig när jag ser hur de magra axlarna ihärdigt lyfts upp och ned av den grunda andningen. Någon mustig tjur är han knappast längre.

Jag kollar på klockan och går fram och knäpper av kompressorn som trängs med en lampa, en trave papper, mediciner, en chokladask, ett anteckningsblock, en burk med sax, pennor och brevkniv och diverse annat, på det avlånga soffbordet som står som en barrikad utmed hans säng. Närmast huvudändan finns ett plåtskrin med hans hemliga skatter och på bordets framkant har han radat upp fotografier av sin familj i en halvcirkel, som en teaterfond. Mitt på den del av bordet som vetter in mot sängen, finns en fri yta, en manege där jag kan presentera ömsom nyheter från världen utanför, ömsom dagens måltid. Ibland bygger vi om scenen till rakstuga eller jag dukar fram vad jag behöver för att agera sjuksyster.

Bonus är de dagar då det står ”aktivitet” på mitt schema. Då breder vi ut något lekfullt eller kulturellt på spelplanen och glömmer tid och rum.
Den gamle mannen på andra sidan bordet lyfter mödosamt armarna och drar av sig masken. Jag sträcker mig över hans miniatyrvärld och får fatt i resårbandet.

”Kaffe?” frågar jag och han nickar. Det är jobbigt för honom att prata och det gör att även jag tonar ner konversationen. Det behövs inte så mycket ord. Vi kan varandra. Jag har slutat att oroa mig eller bli rädd när han inte får åt sig luften, jag vet att det kan ta slut när som helst, men han är själv inte rädd. Han drömmer om sommaren och jag spelar med.

”Då ska vi ut i solskenet”, säger jag och låter fantasin skena iväg med honom i rullstolen längs en stig genom parken, ned mot sjön där han brukade mata änderna...jag också för den delen – den där sommaren då jag inte hade råd med någon semester. Mina pojkar var på landet hos sin pappa och yngsta dottern fick komma på grönbete hos min syster. Bilen hade jag fått lov att sälja, det var svårt nog ändå att som ensamförälder få det att gå ihop, så jag cyklade och cyklade runt hela stan, ut i skogen, ned till sjön, satt på bryggan och lipade fastän det sista jag ville var att tycka synd om mig själv...eller känna skam. Sådant där som man inte begriper förrän man själv har varit där. I underläge. Men nära livet kom jag den sommaren, av den ofrivilliga ensamheten, precis som det känns som en nära-livetupplevelse att krympa världen tillsammans med min vän bakom bordet.

Innan jag går ut och låser ytterdörren efter mig, stannar jag och lyssnar. Det slurpar till ifrån rören i köket och jag nickar belåtet. Det fungerar. Bara inte så fort.

Den friska vårluften överraskar mig när jag kommer ut och jag rycks hän av den frihetslycka som jag så ofta känner i det här kontrasternas yrke. Jag är ung! Jag kan vissla! Jag kan andas! Och jag vill! Jag vill det här livet, jag vill ut i skogen, jag vill till havet och jag vill berätta om det. Jag vill klä ut mig till en grönskande björk som kan bära med sig sommaren och lövens sus – in till dig! In till dig som inte fått känna vind-ens svalka, den friska luften i dina lungor eller doften av sommar på så väldigt länge, men som aldrig slutat drömma om det.

En kommunbil blir synlig neråt vägen. Jag vinkar glatt, springer dit och slinker in på sätet bredvid kollegan som kommit för att plocka upp mig. Hon är upprörd över något jobbigt som hänt under förmiddagen och hon gestikulerar vilt med ena handen medan hon kör. Jag lyssnar och vi pratar om det. Vi har varandra. Sedan kommer vi överens om att vi behöver något extra gott till lunch och stannar till vid affären och handlar, innan vi far mot lokalen.

När arbetsdagen är slut är jag som vanligt så trött att jag knappt orkar åka hem. Men solen skiner och jag är på gott humör, så jag cyklar en sväng förbi sjön. Där sätter jag mig ner och dinglar med benen över bryggkanten. Änderna kommer förväntansfullt glidande emot mig genom den molnspeglande vattenytan. Jag delar en sparad smörgås med dem. De ska väl också ha.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2013-10-22 09:01