Lisa är fem år gammal när hennes mamma packar väskan, ger henne en kram och försvinner. Kvar hemma i lägenheten finns pappa Hasse. Nu är det han som får laga plättar och försöka hitta vägen till dagis. Hasse tar hand om Lisa. De leker och busar, men pratar också om fattigdom och klassamhället. ”Kommunism, förstår du, är det finaste som finns. Inte den där hemska Stalin-varianten, utan som det var tänkt från början.”
  Lisa växer upp och upptäcker en ny sida av sin pappa. Han dricker. Hasse är aldrig elak, men han skämmer ut henne inför grannarna och gör slut på deras pengar. Ursäkter och löften om bättring följs alltid av nya svek, tills en dag när Lisa inte orkar mer.

Romanen Mig äger ingen gjorde sensation när den publicerades 2007. Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring var framför allt ett gripande porträtt av fadern, härdarmästaren Leif Andersson. En man fylld av oändlig kärlek till sin dotter, men också med oändligt stora brister. Åsa Linderborgs stora prestation var just att hon fick med alla sidor. Det som växte fram var inte en platt romankaraktär, utan en hel människa.
  Att göra film av en bok är att ta bort och skala av. Mig äger ingen är ett högriskprojekt, med en regissör utan fingertoppskänsla hade berättelsen lätt kunnat slå över i becksvart socialporr. Kjell-Åke Andersson går inte i den fällan. Huvudpersonerna har visserligen fått nya namn, men nyanserna från romanen finns kvar. Mikael Persbrandt gör kanske sitt livs roll som Hasse, och Ping Mon-Wallén och Saga Samuelsson som spelar Lisa i olika skeden av barndomen är båda sensationellt bra. Det är svårt att föreställa sig hur det hade kunnat göras bättre.