Syndabockar, obekväma grupper, utstickande människor; som de flockdjur vi är krävs mycket träning för att inte stöta ut allt som är olikt oss själva, eller andas svaghet. Fasaden av tolerans är tunn. Zarembas artiklar lyfter inte bara enskilda öden utan ställer också svåra frågor om personligt ansvar, om civilkurage och fackens, arbetsgivarnas och även statens roll i ”det svenska arbetslivets dolda skam”.
Han pekar i gårdagens avsnitt på den intressanta skillnaden mot Frankrike: Där kan mobbare straffas i domstol – och de mobbade få försäkringskassans stöd, medan  tydliga lagparagrafer saknas i Sverige – där försäkringskassan oftast står på mobbarnas sida. Övergreppen bagatelliseras, offret ska misstänkliggöras och skuldbelägga sig själv.
En kultur som denna göds och gynnas av våra snabba vägar till att tycka till om allt och alla, utan några eftertänksamma mellanled på nätet.

Konvojen Ship to Gaza var också en händelse som snabbt eldade medier, bloggare och tyckare i en eldfängd och svartvit skildring av Goda mot Onda. Dödsskjutningarna mot de turkiska aktivisterna och det berättigade fördömandet av Israels regering triggar även hat mot judar.
Willy Silberstein, ordförande för Svenska Kommittén mot antisemitism tar upp detta på SvD Brännpunkt i dag: ”Under den ytterst tunna fernissan florerar fördomar mot judar. Bland riksdagsledamöter, akademiker och horder ute på nätet.”
Det blev inledningsvis också en väldigt okritisk granskning av syftet med själva konvojen, där det visar sig att den turkiska islamistiska organisationen IHH var huvudarrangör av resan och att en flera av de dödade aktivisterna uppges ha sagt att de vill dö som martyrer.
Att det i en sådan miljö lätt frodas stämningar som slår över i antisemitism är inte så konstigt.

Men det är tråkigt att även demokratiska politiker, som exempelvis Veronica Palm (S) låter sig dras med, som hon gjorde i sin blogg, där hon citerade en sång av Björn Afzelius, som anspelar på det judiska folket: ”Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?” Veronica Palm har insett sitt misstag, men hon är inte ensam och det hat som riktas mot judar i Sverige får snabb näring av den här sortens oreflekterade tyckande.
Hon är ju inte någon vanlig gräsrot, utan ordförande för S i Stockholm!

Vi har ett mångkulturellt samhälle som ger oss enorma utmaningar. Olika krafter kämpar om dagordningen, utifrån sin kulturella och sociala position och med sina olika erfarenheter i bagaget.
Vi ska klara att ge utrymme åt såväl religionskritik, som skydd för människors rätt att utöva sin tro, vi ska ha högt i tak för debatt och kunna prata om två, eller rentav tre olika sidor av komplicerade saker samtidigt. Och där ingår Mellanöstern.

Vi ska utmana fördomar, inte befästa och ge näring åt dem.  En mobbare finns inom oss alla, det gäller att påminna sig själv om det, innan man rusar iväg för att dela sin åsikt med andra.

PS Ett annat tydligt mobb-exempel är mediernas extremt negativa rapportering mot Mona Sahlin, som sammantaget syftar till att skapa tvivel om huruvida en kvinna med mer än 30 år i politiken verkligen klarar jobbet som statsminister.
Fredrik Reinfeldt utsätts  inte alls för samma hårda granskning eller misstänkliggörande. Hans bok om hur all välfärd ska avskaffas dras inte upp i tid och otid.
Visst, det var ett misstag när Sahlin  för 20 år sedan använde arbetsgivarens kort för privata utlägg (vilket hon ärligt redovisade på sina kvitton) men detta har hon sannerligen pliktat för länge nog!
De planerade små nålstick som borgerliga politiker nu planterar i intervjuer så fort de får en chans är obehagliga och klassiska exempel på mobbning.
Skäms och bryt nu! DS