Som ett slags MTV-video i ultrarapid korsklipper Kjell-Åke Andersson hejvilt mellan historierna och karaktärerna i sin nya film. Som publik får man inte sympati för nån och när det till slut uppdagas vad som är orsaken till den stora blodfläcken vi får se i början, rycker man bara på axlarna och tänker ”jaha”.

Så var det nog inte tänkt. Men egensinnet i den här filmen går hand i hand med likgiltigheten och det är bara i vissa stunder som de tappra skådespelarna lyckas råda bot på det: Meg Westergren gör allt av sin minimala biroll och hon gör det mycket bra. Liksom alltid stabile Sten Ljunggren. Men att regissören låter Helena Bergström, som enda skådespelare i filmen, göra sitt patentnummer och gråta känns nästan taskigt.