Emma Miste är stödassistent, skribent och småbrukare.
Emma Miste är stödassistent, skribent och småbrukare.

När systemet haltar räcker inte godhet

|Mindfulness räcker inte när våra kroppar slits ut. Det som behövs är händer, huvuden och resurser, skriver Emma Missne.

Hon ser mig i ögonen. Hon ser min kollega i ögonen. Hon övertygar oss om vilket fantastiskt jobb vi gör, just efter en sådan natt då ingenting kan kallas för fantastiskt. Hon låter övertygande. Lugnet som inte vill lägga sig. Maktlösheten i att inte veta vad vi ska göra, känslan av att det inte finns någonting som hjälper. Vad du än gör räcker du inte till. 

Vi dämpar belysningen. Vi försöker dämpa känslorna i rummet. En kort stund är det som att vi alla andas i takt när vi står där.

Hon säger, förlåt att jag måste gå. Hon vänder, vrider på sig själv, kryper ut ur sig själv för att vara vänlig och tillmötesgående. För att ge oss vad vi behöver. Hon vill ge oss allt hon har att ge och allt hon inte har. Ge verksamheten vad den behöver. Ha en fungerande verksamhet, i sin ryggrad vill hon ha den. Om vi inte var så trötta skulle vi ha bränt oss på hennes värme. 

Jag ser på henne. Jag tänker, det är sådana som du som bränner ut dig. Alla dessa (oftast) kvinnor, i vården som sträcker sig ut ur sig själva, som vänder och vrider och kämpar för att som enskild individ kompensera för ett system som inte fungerar. Som själva vill räcka till för att göra allting annorlunda. Som själva vill vara en systemförändring. En människa kan inte utgöra en systemförändring, hur gärna hon än vill.

Vi har byggt ett samhälle där det inte går att vara snäll. Där tillmötesgående och empati i arbetarklassens Sverige leder till utmattningsdepressioner. Vi har byggt ett samhälle där vi är rädda att artificiell intelligens ska bli ett hot. Problemet är bara att i morgon kan det vara vi som är robotarna. 

Hon vänder sig om och går. Jag tackar lamt. Jag tänkeer att ingen kunde ha hjälpt oss bättre än du. Ändå ber du om förlåtelse. 

Jag hör hennes bil backa ut på parkeringen, dieselmotorn som puttrar och försvinner bort. Till ett nytt ställe där hon inte heller räcker till. Jag tänker, jag hoppas att jag har fel.

Nedskärningar och slimmade organisationer, räkning av vårdtid i kvartar. Time Care som piggt talar om bemanningsoptimering. Allt ska kompenseras med mindfulness. Individen förväntas kompensera för ett skakande välfärdsbygge. En människa som är ett under av lugn klarar vilka arbetsvillkor som helst. Men det är våra kroppar som slits ut, det som krävs är inte utdelning av mindfulnessplåster. Det behövs händer, huvuden och resurser. Det behövs en insikt om att även arbeten utförda av arbetarklassens kvinnor är arbeten. 

 

PS: Kan du tänka dig en mansdominerad arbetsplats där schemat delades ut två veckor i förväg och gällde i fyra veckor. Nej, jag skulle inte tro det.

Detta är en krönika. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2018-05-29 15:30