Fröken Ur ger oss det korrekta klockslaget. Vi lyssnar till radiokommunikationen mellan larmcentralen, polisen och sjukhuset natten 28 februari 1986.
  Det är lika effektivt berättat som det är känslomässigt drabbande. Mordet på Olof Palme. Ett mord som totalt överskuggat politikern och människan Palme. Den här filmen vill ändra på det och svara på frågan: vem var Olof Palme? Det lyckas den inte riktigt svara på, därtill är den alltför ofokuserad.

Palmes rättvisepatos och engagemang mot förtryckarstater får rättmätigt stort utrymme medan IB-affären får för lite och de historiska reformer som togs inom jämställdhetsområdet under de här åren helt lämnas därhän.
  Varför de helt har lyfts ut ur historieskrivningen är minst sagt märkligt. Under 1970-talet infördes fri abort, förskolorna byggdes ut (liksom äldreomsorgen), allmän föräldraförsäkring infördes och sambeskattningen avskaffades – milstolpar i kvinnors frigörelse och alla en del av en viktig pusselbit som fogades till det svenska folkhemsbygget. Liksom många reformer inom arbetsrätten som också tillkom under dessa år.

Hur Palme påverkade svensk inrikespolitik är hel enkelt något som fuskas förbi. ”Det inrikespolitiska käbblandet slet på honom” konstaterar speakerrösten i filmen. Sannolikt har filmarna fokuserat på att det ska vara snyggt och dramatiskt och då har andra frågor hamnat före i kön.
  Vi får kårhusockupationen 1968, gruvstrejken 1969-70, Hanoi julen 1972, militärkuppen i Chile 1973, Norrmalmstorgsdramat 1973, pomperipossautspelet från Astrid Lindgren och Ingmar Bergmans skatteflykt 1976.

Det är förföriskt snyggt och en tacksam tid att visa i bilder. Men jag undrar om den som inte var med när Palme verkade får så mycket mer kunskap om vem han var och vad han uträttade? Visst får de en snabbkurs i viktiga händelser i Sverige under 1960-70-80-talen och visst får de se ”unika bilder” på Palme som kryper omkring och leker med sina små barn under de lediga sommarveckorna på Fårö.
  Det som drabbar i de personliga intervjuerna med Palmes fru Lisbeth och med deras barn är när de talar om Palmehatet som eskalerade till något rent groteskt under de sista åren av hans liv.
  Olof Palme var Sveriges statsminister 1969-76, 1982-86.