Världen är hemsk och hatar kvinnor, flyktingar, barn och fattiga. Så känns det att se Paradissviten, en holländsk-svensk-bulgarisk film om några människoöden som flätas samman i Amsterdam. Det handlar om papperslösa daglönare och unga tjejer som kommer till Amsterdam i hopp om en modellkarriär men blir sexslavar i Red light district. Krigsförbrytaren som sadlat om till hallick, kvinnan som förlorat sin son i ett folkmord och är besatt av hämnd, den framgångsrike dirigenten som på ytan ser ut att ha allt men är olycklig och försummar sitt barn. Att vara det ensamma barnet och vilja bli sedd.

Det låter spretigt och det är det också, men det gör ingenting när historierna är så starka, skådespeleriet så bra och fotot så snyggt. Det är mörkt och hopplöst, men finns små glipor av ljus. Som den självklara solidariteten som uppstår bland de som befinner sig längst nere. Inte för att det förändrar något på riktigt, de är förlorare ändå. Då känns det hopplöst igen. Men jag uppskattar att vi inte bjuds på några förljugna lyckliga slut. Verkligheten är ju som bekant sällan som filmerna med de lyckliga sluten.