Prata om döden

|Vi borde prata mer om det svåra i livet, skriver Susanna Lundell.

När vitsipporna slår ut, solen värmer för första gången och barnen springer runt och gör ystra vårskrik tänker jag på döden. Den här våren har flera i min närhet drabbats av svåra sjukdomar och tankarna på det tunga och svåra vill inte riktigt släppa mig, trots att vi går mot ljusare tider. Samtidigt som jag gläds över att dagarna blir längre, känner jag sorg över alla som inte får fortsätta att finnas och njuta av allt det vackra. Jag tänker också på hur svårt det har blivit för oss att prata om döden i vårt moderna samhälle.

Förr i tiden var döden ständigt närvarande. De flesta bodde på landet där man både slaktade sina djur själv och tog hand om sina döda. Då var döden en del av livet, hur svårt det än kunde vara. I dag är döden något man inte pratar om och något som man helst inte vill tänka på. 

Jag tänker att vi i stället borde prata mer om det svåra i livet, för det är ju också en del av oss. Om vi aldrig pratar om hur vi känner är det inte lätt för våra närmaste att veta hur vi tänker kring döden. 

Kommunalare är ofta de som tar hand om, vårdar och finns där för svårt sjuka människor. Det är en otroligt viktig uppgift som betyder så mycket för så många. 

Ibland behöver också kommunalarna själva tas om hand och få vård. Så var det för Anneli Berggren som i vanliga fall arbetar som personlig assistent. Anneli hade känt sig hängig och trött en längre tid, men aldrig hade hon kunnat tro att det skulle leda till att hon skulle behöva ett nytt hjärta. Så blev det i alla fall och nu har Anneli Berggren firat sitt nya hjärtas första födelsedag i sin kropp. Tack vare en organdonation kunde Anneli leva vidare. 

Många svenskar står i kö för att de behöver nya organ, men få anmäler sig till donationsregistret. En anledning till detta tror jag är just det att vi inte pratar om hur vi vill ha det om det värsta sker. Då lämnas beslutet i stället till våra anhöriga som måste gissa sig till hur vi hade velat ha det. 

Att prata om döden borde därför också bli en del av livet, så att vi vet hur våra närmaste tänker också kring det svåraste.

 

Illustration: Magnus Bard

Detta är en ledare. Det betyder att åsikterna i texten är ledarskribentens egna.

Kommentarer

Jag tycker att man bör göra mer än prata om döden. Man behöver skriva ner hur man vill ha det inför döden, eller under en sjukdomsperiod, om man tex skulle pga av sjukdom inte kunna förmedla sig. Man behöver skriva ner, det finns många bra formulär att fylla i, hur man vill ha sin begravning och allt som rör den delen. Om man berättar för någon så kanske den personen inte finns kvar när det är dags eller kanske inte ens kommer ihåg. Glöm inte heller testamentet.
Se det som en gåva till de som kommer efter, det kommer att garanteras att uppskattas. Allt för att undvika bråk och konflikter för de som kommer efter.

Skriv din kommentar

Kommentarer är tillåtna till 2018-06-07.
Din kommentar kan komma att publiceras som en insändare i KA:s papperstidning.