När jag först läste i Kommunalarbetaren att regeringen tagit fram en handlingsplan för jämställda löner, och såg Ylva Johansson och Alice Bah Kuhnkes videofilm på Facebook, blev jag jätteglad. Äntligen tar de detta på allvar, tänkte jag och lyckönskade statsråden med en slängkyss i kommentarsfältet.

Jag gick så klart genast in på regeringens hemsida och skrev ut hela handlingsplanen. Snacka om besvikelse. Jag läste 38 sidor som sätter det ojämställda arbetslivet på pränt, men hittar inga kraftfulla åtgärder. Bara fler utredningar och fler uppdrag för att föra bättre statistik.

I handlingsplanen konstateras att det fortfarande skiljer tolv procent mellan mäns och kvinnors löner, och menar i nästa stycke att huvuddelen av denna skillnad beror på att kvinnor väljer yrken med lägre lön. Dessa annars så kloka statsråd tycker alltså att det är helt okej att alla jobb som är kvinnokodade har lägre lön än alla jobb som är manskodade.

Det är alltså helt okej att män efter en treårig yrkesutbildning går ut till ett fast jobb på bilverkstaden och tjänar minst en tusenlapp mer i månaden än hon som efter sin lika långa yrkesutbildning går ut till visstidsanställningar i vården.

Men snälla nån, det är ju just detta som är det stora problemet – att vi värderar jobbet med att fixa bilen högre än omsorgen om sjuka, gamla och barn. Det är inget naturligt alls i att just yrken med många kvinnor är lägre värderade, det handlar om värdediskriminering av deras arbetsinsatser. Det är detta strukturella fel som behöver åtgärdas.

Men i stället för att medge det, föreslås fler insatser för att bryta upp den könssegregerade arbetsmarknaden så att fler män väljer vården och fler kvinnor bilverkstaden. Varför skulle någon man med berått mod välja yrken som är lågt värderade och erbjuder sämre villkor? Hade det inte varit smartare att först se till att båda jobben värderas lika, då hade nog insatserna som ska bryta könsmönstren haft bättre förutsättningar att lyckas.

Jag fortsätter med regeringens handlingsplan och kommer till åtgärderna i löneavsnittet, jag har fortfarande förväntningar eftersom jag av videofilmen på Facebook förstått att regeringen ämnar ge Medlingsinstitutet ett nytt uppdrag.

Men jag blir besviken igen, för det nya uppdraget handlar bara om att Medlingsinstitutet ska redovisa vilka relativlöneförändringar som har skett på arbetsmarknaden mellan åren 2014 och 2017 och att de ska analysera resultaten ur ett jämställdhetsperspektiv. Inte som jag hade hoppats, och som Feministiskt initiativ vill, att Medlingsinstitutet ska få i uppdrag att stimulera parterna att eliminera ut de ojämställda lönerna.

Nästa avsnitt handlar om att högre frånvaro och färre arbetade timmar påverkar livsinkomsten och här konstaterar man att fler kvinnor än män har tidsbegränsade anställningar och den frågan placerar man i en utredning istället för att rätt och slätt föreslå att allmän visstidsanställning stryks ur lagen om anställningsskydd.

Tyvärr måste jag konstatera att jag just läst en handlingsplan utan handling och att regeringen agerar så för att det inte finns något parlamentariskt stöd för kraftfulla jämställdhetsåtgärder.

De flesta borgerliga partier i riksdagen och absolut Sverigedemokraterna skulle rösta ner varje sådant försök och det vet regeringen. I stället sopar de ihop lite smulor och kallar det för handlingsplan, för att försöka ge innehåll till bilden av en feministisk regering som de så gärna vill utnämna sig själva till.

Ska det bli någon ändring på allt detta krävs således en annan sammansättning i Sveriges riksdag och att Feministiskt initiativ tar plats i parlamentet för att agera blåslampa i häcken på samtliga partier.

Annelie Nordström,
arbetsmarknadspolitisk talesperson F!