Boken heter Limbo och är skriven av Karin Enqvist och Helene Lumholdt. De har sett fenomenet öka de senaste åren. Det handlar om barn som det går bra för länge, som klarar sig genom grundskolan och gymnasiet med helt okej resultat – men sen tar det bara stopp. De söker inga jobb, pluggar inte, motionerar inte, städar inte, sluter sig mot omvärlden och känner sig eländiga.
   Föräldrarna har ingen formell rätt att ingripa eftersom barnet fyllt 18. Det går inte att ”tala om saken” eftersom barnet sällan visar sig utanför sitt rum. Därför står föräldrarna handfallna.
   – Det finns ingen katastrofberedskap i de här familjerna, säger Karin Enqvist.

I grunden är fenomenet inte så konstigt:
Unga är ofta känsliga och det är ett stort steg att bli vuxen. I alla tider har några haft svårare än andra att ta steget.
   Att det blir vanligare har framförallt två orsaker, enligt Helene och Karin. Den ena är att så många har fått bättre ekonomi. Förr hade få föräldrar råd att försörja sina vuxna barn, de fick flytta och klara sig själva – på gott och ont.

Den andra orsaken är att möjligheterna att ”bli någon” har ökat. Förr var gymnasiet en lyx för ett fåtal – nu är all världens utbildningar tillgängliga för alla.
   – Skulden blir stor när man trots alla möjligheter inte lyckas, säger Helene Lumholdt.
    De inre kraven och föräldrarnas förväntningar kan bli så höga att man blir lamslagen och inte förmår göra något alls.

I boken berättar flera föräldrar och unga vuxna om hur det är att vara i den här situationen, och hur de till slut kom ur den. Helene Lumholdt och Karin Enqvist har hittat intervjupersoner genom sin egen bekantskapskrets, och de riktar sig främst till medelklassföräldrar – till exempel är det en mamma i boken som framställer det som ett misslyckande att jobba i hemtjänsten.

Många kan nog ändå känna igen sig, oavsett klass, yrke och utbildning. Men visst kan klass och social status påverka, tror författarna. Pressen kan vara hårdare i miljöer där ”alla” förväntas bli läkare och advokater.
   – Ju högre upp i socialgrupperna man kommer, desto högre förväntningar på barnen, säger Helene.
   Hon har också mött barn till låginkomsttagare som haft höga krav på sig, med föräldrar som sparat och gnetat för att barnen ska få ett bättre jobb än de själva.
   – Om föräldrarna försakat allt kan det sätta en rejäl press på de barnen, säger Helene.

Föräldrar som inte har råd att försörja sina vuxna barn behöver i alla fall absolut inte ha skuldkänslor för det, tycker båda två. Att tvingas betala för sig kan vara en knuff i rätt riktning.
   Men hur kan man då hjälpa sitt barn? Ja, helt klart är att föräldrarna inte kan gå in och ”lösa problemet”, som de kunde när barnet var mindre. Att bli vuxen är ju bland annat att lösa sina egna problem.

Men föräldrarna är viktiga personer för barnen även sedan de blivit myndiga. De kan hjälpa till genom att försöka förstå, vägleda och ställa lagom mycket krav – och helst inte begrava sig i skuldkänslor.
   – Man stöttar inte ungen genom att sucka ihop, det är bättre att man visar att man har ett liv värt att leva, säger Helene.
   De rekommenderar att man samtalar mycket om problemen. Med den andra föräldern om det går, och med vänner.
   – Det kan vara enormt lindrande att prata med andra, säger Helene.

Om ens barn börjar må riktigt dåligt kan man behöva söka professionell hjälp. Tyvärr vittnar många om att det är svårt. Bästa hjälpen för de unga finns ofta på ungdomsmottagningarna, men där får man vara max 23 år.
   För föräldrar finns så gott som ingenting, bara privata psykologmottagningar som kostar mycket pengar. Karin och Helene tycker det är en stor brist.

En tröst är att det i de allra flesta fall går över. De unga vuxna ser ut att göra absolut ingenting, men inne i hjärnan pågår en febril verksamhet. Efter månader, ibland år, kommer de ut ur sina rum och tar tag i sina liv på egen hand.
   – Det är en process, de sorterar, till slut hamnar bitarna på plats, säger Karin.

Fotnot: Limbo är en gammal katolsk beteckning som använts på en sorts väntrum till himmelriket.

Kom ihåg din egen tonårstid!

1 Förstå. Försök komma ihåg dig själv som tonåring. Läs dina gamla dagböcker och sök upp barndomsvänner.

2 Rannsaka dig själv och dina förväntningar. Du kanske brukar säga ”det räcker om barnen är glada” –  men under ytan kanske du har högre förväntningar än så.

3 Tala om det med partner och vänner.

4 Våga ha det bra själv. Visa att livet som vuxen kan vara roligt och intressant.

5 Bryt passiviteten. Försök få med din son/dotter på promenad, besök hos mormor eller så. Ingen mår bra av att alltid sitta på rummet.

6 Ta det lugnt, det går nästan alltid över.

7 Sök hjälp när du känner att det gått för långt.

8 Hitta hjälp: Ungdomsmottagning www.umo.se

Om författarna:

Karin Enqvist är socionom och leg. psykoterapeut och har haft samtal med unga vuxna sedan 1995. www.karinenqvist.se

Helene Lumholdt är frilansjournalist och har tidigare arbetat bland annat på ungdomshem och ungdomsgård.