– Är det något annat du vill att jag ska skriva på den dagliga listan, undrar blivande nästanchefen.
  – Att jag skulle få en kram av mina kvinnliga kollegor i enrum då kanske, svarar jag på skämt.
  Att jag aldrig lär mig. När jag läser dagliga listan senare samma dag står där precis vad jag sagt. Det står också att jag ska ha öppen mottagning i städskrubben samt ett klockslag.

Efter min hemtjänstrunda kommer jag åter till boendet. Jag går förbi städskrubben och hajar till. Där hänger en skylt: ”Daniel Lehto, Mottagning.” När jag vände mig om står nästanchefen och flinar.
  – Ska du inte öppna dörren, undrar han.
  Jag öppnar. Där inne finns en stol. Och ett doftljus. När jag vänder mig om har mina kvinnliga kollegor ställt upp sig på en rad utanför. Jag blir, till nästanchefens stor förnöjsamhet, lite tagen av situationen och kommer generat av mig.
  – Det är första gången jag har sett dig komma av dig, utbrister han förnöjt.

Ja, det är ett av de practical jokes som med jämna mellanrum drabbar de anställda på bygget. Sanningen att säga ligger jag nog själv bakom en stor del av det som händer. Som när jag tejpade för laserögat på alla datormöss. Eller när jag plastade in personalchefens tangentbord med många varv gladpack. Eller när jag satte upp en kontaktannons för nästanchefen. Eller när jag ändrade alla skärmsläckare. Eller när det försvinner mobiler, nycklar och snusdosor. Då är det lätt att tro att jag har varit flitig igen. Ibland glömmer jag det till och med själv. Det kliar i fingrarna och går av bara farten. Resultatet blir då ännu roligare, när det blir en överraskning för mig själv också …