Det tycker dock inte Carola Lemne, Svenskt Näringslivs chef. I en intervju i DN tar hon som exempel det thailändska hembiträdet från hennes barndom. Med en litterär formulering, som kunde väcka avund hos somliga författare, säger Svenskt Näringslivs chef att ”hon (hembiträdet, min anmärkning) kunde krypa ner på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden”. Det var inte något kvinnan ägnade sig åt hos sin svenska arbetsgivare, inflikar Lemne snabbt (nej, nej) och menar att hela poängen är att ett jobb i sig inte har låg status, utan allt handlar om hur vi ser på det. Detta är sant men samtidigt en märklig ”poäng”. Det finns säkert stolta städare men deras situation (slitsamt arbete, usel lön) förändras inte bara för att ”vi andra” (vilka, undrar man) ser hens yrke med andra ögon. Att kalla enkla arbeten för ”vardagsjobb” (det också en av Lemnes idéer) räddar inte städarens rygg heller. Arbetarna behöver inte förskönande beskrivning av deras jobb samt vägledning till stolthet och glädje utan en rimlig lön. Det gamla mantrat fanns naturligtvis med i artikeln: Man ska pressa ner lönerna och det är bättre att ha nån slags lön än ingen lön alls (Lemne själv är säkert nöjd med sin lön på en halv miljon i … månaden, ja, det stämmer, ni läser rätt).

Den som inte är nöjd, och det finns garanterat massvis med missnöjda arbetstagare därute, är undersköterskan Christine Marttila från Göteborg som jobbar på akutvårdsavdelning på Östra sjukhuset. I en debattartikel i KA berättar hon om sin urusla lön och vilka konsekvenser det får för hennes liv. Jag citerar: ”Jag kommer till dig när du larmar på klockan, behöver hjälp till toaletten, med din hygien eller bara undrar någonting. Jag lägger om dina sår, hjälper dig att duscha, borsta tänderna, klä på dig och jag brer på dig en filt när du fryser. Jag är den som sitter vid din sida när du fått besked om svåra sjukdomar och när du har ångest”. Hon tjänar 20 950 kronor, efter tio år har hennes lön ökat med – hör och häpna – 830 kronor! (Hennes arbetsgivare borde få Nobelspris i taskighet, inte prispengar – bara ”världsberömmelse”).

Människan är skapad för att slita, känna glädje och vara stolt. Men också för att kräva sin rätt. En skälig lön är ett kvitto på att arbetsgivaren visar respekt för ett utfört arbete. I förlängningen är det respekt för människan själv. Det är hela ”poängen”.

PS: Se dokumentärfilmen ”Henning Mankell Homo Narrans – den berättande människan”. Se hur solidariteten väller ur en människa. Respekt!