Amanda Ahlcrona.

Amanda Ahlcrona sitter i matsalen en våning upp i Göta källare i centrala Göte­borg och småpratar med kollegerna och sambon, som också är ­förare. Klockan är strax efter 19 och hon sätter gaffeln i en bit paprika. Äntligen lunch efter fem timmar i vagnen. 19:46 börjar nästa femtimmarspass. 

Klockan tickar. Amanda packar ihop sin matlåda och skyndar sig på toaletten innan hon tar den korta promenaden till Brunnsparken för att byta av sin kollega. Där ute rör sig solen ner mot horisonten i samma takt som människor rör sig ut på gatorna. Det har varit 15 grader varmt denna fredagseftermiddag. Inga moln i sikte. 

– I kväll kommer de festa, säger Amanda Ahlcrona. 

Efter två år som spårvagnsförare har hon lärt sig vilka tecken som tyder på en kväll med mycket folk och jobb. Fint väder och alkohol går hand i hand. Och så lönehelg på det. Amanda sätter sig i hytten, ställer in stolen och sätter i környcklarna. 

”Vem som helst kan ju hitta på vad som helst. Man får ta det med en klackspark.”

Klockan hinner bli 21 innan stanken av sprit­andedräkt och svett sprider sig i vagnen. En av spår­vägens stammisar har klivit ombord och ­dealar med en annan om narkotika. Volymen stiger medan personen snubblar genom gången. Amanda tittar allt oftare i backspegeln. Man vet inte hur en så grovt påverkad person plötsligt kan vända. 

– Vem som helst kan ju hitta på vad som helst. Man får ta det med en klackspark. Händer något så tar man det då, säger Amanda Ahlcrona.

Amanda Ahlcrona.
Amanda Ahlcrona.

Som förare måste hon ha koll på vad som händer i vagnen utan att låta det störa körningen. Hytten hon sitter i är till både för att skydda henne från ”farliga” passagerare och från att bli störd i onödan. Kontakten med passagerarna sker genom backspegeln och en rullande kamera som visar dörrar och korridor. Händer något långt bak i vagnen kan det ändå vara svårt att se. 

– Det har hänt att folk kommit fram och knackat på. En gång kom en och sa ”Det är en kille längst bak som inte andas. Han är medvetslös”. Då gäller det att hålla huvudet kallt. Tänka att det inte behöver vara så, att han kanske bara sover, och köra till närmsta säkra ställe att stanna på innan man går bak och kollar. Den här killen sov faktiskt bara. Men en annan gång fick en tjej ett epileptiskt anfall. Lyckligtvis var en passagerare sjuksköterska och hjälpte mig ta hand om henne tills ambulansen kom, säger Amanda Ahlcrona.

Ett par hållplatser senare kliver stammisen av vagnen, och kikar sedan in igen genom framdörren.

– Så äre å va tjackpundare, tyvärr. Börja aldrig med droger. Det är det bästa tipset jag kan ge er. Jag älskar er. God jul! Hej då. 

Därefter blir det lugnt på vagnen igen. Vagnens gnissel i spåren och ett vagt ljud av ett samtal längre bak är det enda som hörs. Mörkret ligger över byggnader och vägar, bara ljusen från skyltar, fönster och gatlyktor bryter av. 

”Jag får se och upptäcka saker som andra kanske aldrig märker. Det är en konstig känsla. Jag känner liksom… att jag får vara med.”

Det brummar till från en maskin som får en passagerare att hoppa till och snart gnisslar det ännu mer. Amanda har märkt av att det är halt i spåren och trycker på en knapp som får en maskin att lägga sand framför hjulen. En tom vagn väger uppåt 30 ton och har i hastigheten 30 kilometer i timmen en bromssträcka på 18 meter, i bra väglag. 

Amanda stannar på en hållplats och fastnar sedan bakom en taxi, som ställt sig med bakhjulen på spår­et. Den flyttar sig efter en tutning. Bara några meter senare kliver ett par ut på spåret precis framför henne. Amanda bromsar och tutar igen och paret ryggar tillbaka. 

– Vi räddar liv varje dag. Folk springer kors och tvärs över spåren hela tiden, säger Amanda Ahlcrona.

Klockan 22:46 stannar Amanda på ändhållplatsen Virginsgatan. Hon gäspar när hon kliver ut ur hytten och tar tag i handtagen i taket för att sträcka ut ryggen. 

Det tär på kroppen att sitta ner fem plus fem timmar. Arbetsmiljön är än värre på natten med alla kontraster i ljus och mörker och en kropp som hellre vill sova än att fokusera på allt som rör sig utanför vindrutan.

– Jag kan ju bli trött på att köra. Men inte på att färdas. Man kan säga att vi färdas i tiden, genom att se staden förändras i olika årstider, genom att träffa och hjälpa många människor och genom att lösa olika situationer. Jag får se och upptäcka saker som andra kanske aldrig märker. Det är en konstig känsla. Jag känner liksom… att jag får vara med, ­säger Amanda Ahlcrona.

Amanda Ahlcrona

Ålder: 26 år.
Bor: Tre hållplatser från Liseberg.
Yrke: Spårvagnsförare sedan två år tillbaka.

Sex tips för färden

Så får du en smidig­are fredagskväll framför spakar och ratt:

1. Bra musik. ”Det hjälper en att koppla bort allt prat.”
2. Vila ut innan passet. 
3. Mat i magen. 
”Det ökar tålamodet. Allt blir mycket jobbigare med lågt blodsocker.”
4. Sänk onödig ­värme. ”Du blir mer alert, det blir färre spyor och är bättre för miljön.”
5. Håll på rutiner.
6.
 Blanda inte in känslor. ”Säg: Jag upplever dig som jobbig, därför vill jag att du kliver av. I stället för: Du är jobbig, du ska kliva av.”

Kolla in!

Följ en spårvagnsförares bekännelser på Amandas Instagramkonto: @ahlkrona.