När jag gjorde min första praktik som undersköterskestuderande var jag stolt och ivrig. Jag skulle få gå runt i de vita sjukhuskläderna och hjälpa sjuka människor bli bättre. Första dagarna kände jag som om jag vore en av läkarna. Men verkligheten slog snart till med en mening: ”du är ju på golvet och jobbar”.

Jag är alltså på botten av kedjan och sliter. Jag tycker ju att jag har det viktigaste och det mest giv­ande jobbet i hela världen. Hur kan jag då känna att jag är på botten, att det skulle vara en skam att jobba med det jag gör?

Att vi har en lön som andra hånskrattar åt och som knappt räcker att försörja min familj med kan bidra till det. En månadslön före skatt för en undersköterska ligger ungefär runt 24 900 kronor. Tack och lov har mitt hem två inkomster. Tänk om jag vore en ensamstående förälder, då hade jag fått vända på varje krona.

Noemi Nygård.

”Kraven på oss under­sköterskor är orimliga”

Debatt

Vem skulle stolt och ivrig vilja bli undersköterska i dag? Bristen på personal är stor eftersom äldrevård­en är ett sådant nedsvärtat yrke. Därför suger cheferna tag i varenda en som visar intresse av att vilja jobba, utan att egentligen bry sig om personens lämplighet. Oftast är de outbildade och utan erfaren­het, de hamnar i vården för att det är deras sista utväg till jobb.

Våra gamla blir alltså omhändertagna av personal som önskar de vore någon annanstans. Vad blir det för kvalitet på vården när personalen endast gör det de ska utan känsla, omtanke eller engagemang? Det är inte maskiner eller robotar vi jobbar med.

För att göra jobbet och yrkesgruppen mer attraktiv behöver först och främst lönerna höjas. Utbildad personal är en annan åtgärd, det höjer kvaliteten på en gång om personalen är utbildad inom området och väl insatt i allt från omvårdnaden till det medicinska. Ställ krav på personalen helt enkelt. Det ligger på cheferna att anställa utbildade och kompetenta personer.

Men framför allt behöver vi förståelse från chefer och politiker.

En chef som sitter instängd på ett kontor har enligt mig inte rätt att bestämma hur verksamheten ska se ut och vad personalen ska göra och inte göra. Det går inte att bara strama åt, sedan stänga öronen och blunda när personalen går på knäna av arbetstyngden, för att sedan gnälla över att både kort- och långtidssjukskrivningarna ökar eller konstant påpeka den dåliga ekonomin och hur mycket allt kostar.

Det är vi som ”jobbar på golvet” som har störst insikt. Det är vi som vet hur verksamheten fungerar och vilka rutiner som fungerar. Lyssna på personal­en och ta in deras kunskap och erfarenheter.

Victoria Wiiand Sundberg,
under­sköterska i Mora

Wictoria Wiiand Sundberg

Yrke: Undersköterska.
Bor: Mora.
Pratar vi om på jobbet just nu: Vårdtyngden.