Joakim Magnusson är bussförare och journalist.
Joakim Magnusson är bussförare och journalist.

Storheten i småsaker – som en bandymössa

|Man behöver inte titta så långt efter mirakel och märkvärdigheter och glädjeämnen i den gråaste vardagen, skriver Joakim Magnusson.

Det var när vi höll på att rensa ur en gammal klädgarderob som jag gjorde fyndet. En nästan helt ny och till synes oanvänd blå mössa med texten OBK skrivet i vita versaler. Jag bestämde mig för att skänka bort den. Är det något klädesplagg som jag har för många av så är det väl just mössor. Bara från jobbet har jag fått fem-sex stycken de senaste åren. Och inte ens jag, som är lite frusen av mig, använder mer än en åt gången.

Men så kom jag också ihåg den där märkliga novemberkvällen för några år sedan när ett något överförfriskat par kommit rusande genom gaten på busstationen i Karlstad för att fånga kvällens sista avgång till Kristinehamn.

Jag reagerade som jag tror att de allra flesta av mina kollegor skulle ha gjort i det läget. Jag blev lite avig. Sen var det något strul med hans kort också förstås, ”köp medges ej”, och jag ville bara komma iväg så jag sa väl något lite korthugget i stil med att ”det är okej, vi är sena, gå och sätt er”.

Sen malde det väl en stund, till Kroppkärrsmotet i alla fall. Men sen tänkte jag inte på det mer förrän vi kom fram till Kristinehamn. För då kom han småjoggande fram till mig igen, den där mannen, med damsällskapet i släptåg. Han luktade sprit och var lite småyvig, men verkade snäll och sa nu på fullt allvar att han ville prova igen. Han stod där med sitt luggslitna bankkort i näven. Det var väldigt charmigt.

Det var då jag såg mössan. Den där flummiga blåa tomteluvan.

Jag hade ganska nyligen köpt en likadan, på Otterstrands klassiska bandybana söder om Gullspång.

Under ett par år åkte jag till Otterbäcken ganska regelbundet för att titta på klassisk raggarbandy och frysa fötterna av mig och köpa ångande varmkorv i pausen.

Varför? Några mil söderut kunde jag ju ha fått sitta under tak i Lidköpings flotta innehall. Och några mil norrut kunde jag istället ha fått njuta av en vardagsrumsvarm hockeyafton i kaffehallen på Färjestad. Om man nu ska jämföra äpplen och päron, Löfbergs Arena och Otterstrand.

Men jag gillade mina bandyresor till Otterbäcken, trots att det brukade sluta med förlust. En gång blev det 1–17 eller något liknande mot GAIS med Magnus Muhrén i laget. Förnedrande, men trevligt hade vi. Så jag köpte en mössa i den lilla supportershopen för att hylla mina blåvita bandyhjältar.

Där stod vi på resecentrum i Kristinehamn, två tappra OBK:are, klockan var midnatt eller mer och nu slant det bara ur mig att hans mössa var snygg och att OBK var mitt lag. Det var tillräckligt. Han sprack upp i det bredaste leende jag någonsin sett på en buss i linjetrafik.

– Ge honom mössan, beordrade tjejen, och han ryckte genast av sig den men ville också ta mig i handen, märkbart rörd nu, och skaka den hårt:

– Vad hette du sa du? Joakim? Du, Joakim, jag älskar dig. Nästa gång du kommer till Otterstrand ska jag bjuda dig på bandykörv.

Vad blir sensmoralen? Att man ibland inte behöver titta så långt efter mirakel och märkvärdigheter och glädjeämnen i den gråaste vardagen.

Det kan räcka med en blå, och ganska ful, mössa.

 

PS. Sommar, shorts, piké och inte en slips så långt ögat kan nå. 

Detta är en krönika. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2018-07-17 10:14