Colourbox
Tystnadskultur i förskolan. Foto: Colourbox

Tystnadskultur utbredd i förskolan

|Under uppropet #pressatläge har många anställda berättat om en förskola i kris. Men på jobbet är det inte lika lätt att säga ifrån. Barnskötare vittnar om en stark tystnadskultur där chefen inte tillåter att föräldrarna får veta hur illa det är.

– Jag har ljugit många gånger och sagt att kollegan varit på toaletten när jag varit ensam med för många små barn, berättar en barnskötare som arbetat på flera privata förskolor i kommuner i Stockholmsområdet.

Barnskötaren, som vill vara anonym av rädsla för att tidigare arbetskamrater ska råka illa ut, säger att det kunde hända när hen var ensam med åtta, tio små barn. Ibland sa hen att en kollega var och kopierade dokument.

– Förskolan var rädd att få en anmälan på sig om vi berättade. Jag var rädd att få sparken om jag sa som det var.

 

LÄS OCKSÅ: Vad har du rätt att säga? Det här gäller!

 

Den anställda berättar att tystnadskulturen varit stark på flera av de förskolor hen arbetat på. Att avdelningen var kort om folk fick personalen inte berätta för föräldrarna. Personal som pratade med föräldrar om att det varit oroligt i barngruppen fick skäll när föräldern sedan mejlade förskolechefen. När barn gjorde sig illa blev personalen tillsagda att bara berätta valda delar av vad som hänt.

– Jag tycker det är fel att vi inte får berätta sanningen. Föräldrarna ser ju om barnet är ledset när de hämtar. Att man sopat sådana här saker under mattan har här har hänt på tre av de förskolor jag arbetat på, säger barnskötaren.

”Man knyter ett band med barnen och att aldrig känna att man kan ge dem vad de behöver, då är det inte så konstigt att man reagerar känslomässigt.”

Att det finns en kultur inom förskolan att inte prata utåt om arbetssituationen har flera barnskötare och förskollärare vittnat om, inte minst de som engagerat sig i protestgruppen Förskoleuppropet, som samlat 20 000 namnunderskrifter med krav på mindre barngrupper och bättre bemanning. Ett exempel på de vittnesmål som samlats in kommer från en anställd på en förskola i Haninge: ”Att behöva ljuga för föräldrar, vara glad, positiv och berätta om hur dagen varit medan jag egentligen vill skrika jag har ingen ANING hur ditt barn haft det idag för jag har inte ens sett det mellan alla släckningar av mera akuta kriser och behov.”

KA har intervjuat en handfull barnskötare och förskollärare som alla berättar om samma dilemma. Ibland är det uttalade order från förskolechefen om att inte prata öppet med föräldrarna om problem på förskolan. Men anställda berättar också om en informell kultur av att hålla skenet uppe gentemot föräldrar och en känsla av att vara illojal om man berättar att det har varit kaosartat under dagen på grund av hög arbetsbelastning. På några håll i landet har arbetsgivare den senaste tiden också förbjudit anställda att bära Förskoleupprorets tröjor, något som väckt debatt.

Anki Jansson.
Anki Jansson.

Förskolläraren Anki Jansson är en av initiativtagarna till Förskoleupproret. Hon säger att vittnesmålen hade kunnat bli många fler, men att många som mejlat henne sagt att de inte törs delta av rädsla för att deras arbetsgivare ska kunna identifiera dem.

–De har blivit tillsagda att de inte får engagera sig i Förskoleupproret på sin fritid eller berätta för föräldrar hur läget är. Det skrämmer mig att man vill tysta personalen, säger hon till tidningen Förskolan.

En barnskötare i Kalmar län, som har jobbat fackligt både inom äldreomsorgen och i förskolan, menar att det fackliga engagemanget är betydligt svagare i förskolan.

– Den som tar strid står ofta ensam mot chefen. Det är svårare att få gruppen med sig. Jag tror många är rädda för vad som händer om de säger ifrån.

”De som arbetar i förskolan är väldigt lojala. De ställer sig inte upp och skriker om arbetsmiljön i första taget.”

En som håller med om att tystnadskulturen är stark i förskolan är Anna-Karin Salomonsson, huvudskyddsombud för Kommunal i värmländska Hammarö. Hon berättar att Förskoleupprorets tröjor blivit ett rött skynke för vissa förskolechefer och att medlemmar berättar att de blivit tillsagd att de inte får ha dem på sig på jobbet.

Anna-Karin Salomonsson.
Anna-Karin Salomonsson.

– De som arbetar i förskolan är väldigt lojala. De ställer sig inte upp och skriker om arbetsmiljön i första taget. Men budskapet från Förskoleupproret är att nu orkar vi helt enkelt inte mer. Man ser sina kollegor en efter en bli sjukskriven och då märker man att det inte är hållbart. 

De barnskötare som KA talat med säger att många inte orkar arbeta fackligt, de är för slut för att engagera sig för en bättre arbetssituation. Andra tror att det handlar om att det är ett kvinnodominerat yrke där många har osäkra anställningar, men också att många anställda i förskolan sätter barnen främst.

– Det är prio ett, att barnen mår bra. Och klarar vi att se till att de mår bra, då backar man och tar inte striden, säger barnskötaren i Kalmar län, som även hen vill vara anonym.

Personen, som själv ändå har en positiv erfarenhet av förskolan och just nu arbetar på en arbetsplats där dialogen med chefen är bra, säger att hen har viss förståelse för att man inte vill oroa föräldrarna i onödan och istället försöka hantera problem internt.

– Men jag har märkt att bjuder vi in föräldrarna så är det väldigt engagerade och vill jobba tillsammans. Vi behöver verkligen öppna upp och prata om de problem som finns.

”Jag tycker det är fel att vi inte får berätta sanningen. Föräldrarna ser ju om barnet är ledset när de hämtar.”

Barnskötaren upplever att problemen i verksamheten ofta skjuts neråt i organisationen, till de anställda på golvet som måste lösa varje dag. Förskolecheferna är själva pressade och har små möjligheter att förbättra situationen.

– Arbetsgivaren säger att vi måste skriva tillbud, men det hinner vi inte. Och när vi gnäller sedan säger de att vi inte har rapporterat om problemen. Det vi skulle behöva är att våra chefer stod på arbetarnas sida och pratade för oss uppåt så de förstår de som beslutar.

Den barnskötare som i början av artikeln berättade om hur hen ofta ljugit för föräldrarna om bemanningen, berättar att hen inte gör så längre. Inte efter det att hen blev sjuk i utmattning.

– Man knyter ett band med barnen och att aldrig känna att man kan ge dem vad de behöver, då är det inte så konstigt att man reagerar känslomässigt. Men jag kände till slut att jag inte kunde göra så här mot mig själv längre. Vi måste ta av oss offerkoftan och sluta täcka upp för arbetsgivaren. Annars får vi skylla oss själva.

Detta är en nyhetsartikel. Vid nyhetshändelser kan utvecklingen förändras efter att artikeln har publicerats.

Kommentarer

Ta bort individuella löner så fixar sig problemet av sig själv. Med tarifllöner kan man kosta på sig att vara obekväm och illojal utan att det behöver betyda sänkt lön.

Det är inte klokt , jag har sjäv varit med om det här .Vi hade en paragå och när det fattades 10 minuter så undrade chefen var jag hade gjort dom minuterna.
Jag svarade att tyvärr så fick jag problem med magen och gick på wc.
Hon tänkte ta bort 10 minuter ifrån min lön.
Säger bar för jävligt

Ja detta är återigen ett exempel på hur ruttet det är i samhället idag. tror inte några föräldrar är så naiva att dom
inte själva genomskådat läget på många förskolor idag. Lika med generalen som sa sanningen om försvarets
förmåga, då ska han tystas och omplaceras. är det så vi vill ha det ? förneka problemet så finns det tydligen inte.
Tänk om det fanns politiker som rakryggat kunde stå upp och säga, detta är åt hel te. Ska det vara så här i Sverige idag ? Ja tyvärr verkar det vara så. De besuttna ska ha mer och annat ska tydligen prioriteras.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen av denna sida upphörde 2018-05-24. Det är inte längre möjligt att lämna kommenterar på den här sidan.